Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Slängiga novellgester i Fosters nya samling

Åsa Foster.Foto: Caroline Andersson
"Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden".
Debuten "Man måste inte alltid tala om det".

Ulf Olsson om Åsa Fosters "Förresten gör människor så märkliga saker nuförtiden": "texter utan auktoritet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOVELLER

ÅSA FOSTER
Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden
Forum, 215 s.

När Åsa Foster i fjol debuterade med novellsamlingen "Man måste inte alltid tala om det" hälsades den av flera kritiker som en ovanligt ”mogen” debut. Men är inte att bli kallad ”mogen” en dödskyss, också när utdelad av välmenande kritiker? Ordet betyder att författaren lyckats skriva in sig i den rådande smakordningen, texterna är identifierade och klassificerade i enlighet med denna ordning: godkända.

När Foster nu återkommer med en ny samling noveller har hon bytt Sydafrika mot Sydsverige som novellernas rum, med titeln "Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden".

 

Kanske det – men viktigare är frågan huruvida de skriver så märkliga saker. Och nej, måste nog svaret tyvärr bli:

Foster förblir en begåvad författare, men en som gör det för lätt för sig, hon har liksom installerat sig, tillsammans med så många andra novellförfattare, som elev i Raymond Carvers Skola för Korthuggen Realism.

Människor och förlopp varieras, ändå är stämningsläget likartat i alla novellerna. Prosan är kortfattad, mycket dialog, vardaglighet, personer vars främsta egenskap är att vara som vem som helst – och ett vagt hot anas, ett hot om våld, vansinne, sammanbrott, otrohet. Man försöker upprätthålla sitt liv, man putsar på fasaden runtom det – men sprickor bildas, genom dem anas något annat.

 

Titeln "Förresten gör människor så märkliga saker nuförtiden" är typisk i sin slängighet. Den låtsas, som hos Carver, vara uppsnappad i förbifarten, den vill övertyga läsaren om att dessa noveller avlyssnats i verkligheten – men är i själva verket bara en gest.

Fosters favoritgrepp är att använda en oproblematisk jagform. Någon talar, berättar samtidigt som det händer trots att tiden är förfluten – men varför denna person talar framgår aldrig. Texterna får inte auktoritet, de förblir snygga, smarta – och ointressanta. Jagformen blir för bekväm, den tvingar inte Foster att driva sitt skrivande längre. Någon tycks tala – men som Michel Foucault en gång påpekade, det enda som talar i litteraturen är boken.

Och den svenska novellen måste en gång för alla inse att den inte är buktaleri, utan skrift: bringa boken till tal. Inte dess personer.

 

Ulf Olsson

kulturen@expressen.se

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.