Skulden som blev faderns arv

Men det är ju en roman, Karl Ove.
Jo, men hela poängen med den är att det ska vara sant.
Detta korta replikskifte mellan Karl Ove Knausgård och hans fru Linda är i princip vad hans 3 622 sidor långa roman Min kamp, utgiven i sex volymer från september 2009 till november 2011, går ut på. I andhämtningspausen mellan de båda replikerna ligger hela hans dittillsvarande liv inkapslat.
Samtalet utspelar sig i telefon i augusti 2009, några veckor innan den första boken ska komma ut i Norge. Linda har tagit ett par dagars ledighet från de tre barnen i Malmö för att hälsa på sin bästa väninna i Stockholm. Karl Ove har nu hela ansvaret för sexåriga Vanja, fyraåriga Heidi och tvåårige John.
Liksom i de tidigare böckerna berättar han om sina vardagsbestyr i minsta detalj, hur han lämnar och hämtar barnen på dagis, handlar och lagar mat, fyller disk- och tvättmaskinerna, nattar barnen, tar en cigg på balkongen och nödtorftigt städar i lägenheten.
Med jämna mellanrum kollar han sina mejl. Han har skickat manuset till den första boken till ett antal personer som är omnämnda i den och väntar ivrigt på deras svar. Nu hör hans farbror - i boken omdöpt till Gunnar - av sig i ett mejl. Han är fullständigt rasande, påstår att allt är lögn och hotar med stämning om inte boken dras tillbaka.

Farbroderns häftiga reaktion drabbar Karl Ove som en chock, får det att rista i hans själ och sätta hela det vidlyftiga projektet i skakning innan det ens har nått offentligheten. Plötsligt börjar han tvivla på sina egna minnesbilder.
Hans bästa vän Geir kommer ner från Uppsala med sin fyraårige son för att ge honom moraliskt stöd med sina illusionsfria cynismer. Det är ju uppenbart att Gunnar - som Karl Ove trott sig ha ett gott förhållande till - är en rabiat rättshaverist som i alla år burit på ett dolt hat till Karl Oves mor och hennes släkt.
Gunnars hotelser sätter förlaget Oktobers redaktörer och advokater i arbete. Gemensamt med författaren bestämmer man att faderns namn ska tas bort ur boken. Rättsprocesserna låter vänta på sig. Men Gunnar har fått Bergenske Tidende att ta hans parti. Tidningen har sedan dess sjungit ledstämman i den hatkör mot Karl Ove Knausgård som blandat med de översvallande lovsångerna från andra håll har förvandlat den norska kulturdebatten till en märklig kakofoni de senaste två åren.

Gunnars reaktion var en skakning på nedre däck, men inget isberg dök upp och sänkte det övermodiga företaget. När Knausgård nu har fört fartyget lyckligt i hamn, måste man ändå konstatera att det uppstått sprickor i skrovet och en förskjutning i lasten. Det präglar hela den avslutande boken, och har fått Knausgård att bestämma sig för att mönstra av för gott. Inte en sådan seglats till med gråtande och illamående passagerare till höger och vänster och en kapten med en så hänsynslös befälsföring.
För även om Gunnars anklagelser kunde avfärdas som vettlösa, så fick de ändå Knausgård att på allvar oroa sig för hur andra skulle reagera, inte minst hans nuvarande fru Linda, hennes mor Ingrid och hans första fru Tone, som alla fått läsa valda delar av manuset i förväg. Med sin mor Sissel, sin bästa vän Geir och sin bror Yngve tycks han ha känt sig bättre avstämd.
Man kan förvåna sig över att Knausgård inte har känt den oron i skriv-ögonblicket eller i varje fall inte låtit sig hämmas av den. Man kan å andra sidan som läsare - om än kanske inte som anhörig - vara tacksam för det. Denna väldiga romans främsta och betvingande styrka är den totala hänsynslösheten i det skrivande jagets jakt på sin inre kärna i just den där koncentrerade stunden när han sitter framför datorn och är döv och blind för allt annat, det må vara de människor han älskar mest.
Det är som om rytmen och flödet i stilen skapar berättelsen redan innan den vet vart den ska ta vägen. Knausgård får äntligen gå loss på den solo­gitarr han aldrig behärskade när han låtsades vara musiker.

Ruelsen drabbar honom först efteråt och växer alltmer när utgivningsdagen närmar sig. Liksom spriten tidigare i hans liv - se framför allt den ännu oöversatta femte boken - försätter skrivandet honom i ett tillstånd där alla sociala skrankor viker undan och han är fri att göra vad som helst. Bara för att vakna nästa morgon med dundrande huvudvärk, ångest och hemska skuldkänslor som inte enbart är inbillade utan högst berättigade. I den femte boken, som handlar om hans studieår i Bergen på 90-talet, berättar han om hur han en gång rentav blir anklagad för våldtäkt, en bekännelse som Bergenske Tidende förstås gör feta rubriker av.
Samtidigt söker sig Knausgård till skulden med manisk självdestruktivitet. Skulden är hans arvedel, inpiskad i honom av fadern sedan barnsben. Söp sig till skuld gjorde unge Karl Ove i synnerhet när han haft framgångar. Sådant duger inte, ner i skiten igen och lär dig att allt är ditt fel. När han skar ner på drickandet, har skrivandet helt enkelt tagit över skuldskapandets funktion. Med den skillnaden att skulden inte klingar av med bakruset utan stannar kvar svart på vitt i en datorfil.
Ju djupare Knausgård tränger in i sitt liv desto mera skriver han på sig sin självsökta skuld.
Det är bara med skuld han kan försona sig med sin far och erkänna­ honom som den allsmäktige kungen. I annat fall måste han ju försöka leva. Något säger mig att Knausgårds försäkran om att sluta skriva inte kommer att infrias.

Knausgård är främmande för varje form av terapi. Hela hans roman är i gengäld en öppen psykoanalys på offentlighetens divan. Det förklarar varför jag läser om trivialiteterna i hans vardag - om han så bara beskriver handgreppen vid en kortbetalning på Hemköp - med långt större intresse än jag följer Lars Noréns inköp av japanska kostymer i Berlin.
Norén har gått 15 år i psykoanalys. Det brukar ju sägas att psykoanalysen lär analysanden att vända taggarna utåt i stället för inåt. Noréns dagbok är en igelkott, Knausgårds roman upphör aldrig att riva upp självläkta sår. Norén avlastar sig skuld och söker självrättfärdighet genom att chikanera andra. Knausgård sårar andra för att ådra sig skuld.
Självrättfärdighet finns inte för honom, den är bara en snart genomskådad och lätt avlägsnad sårskorpa över det rinnande blodet.

Noréns dagböcker har å andra sidan den fördelen gentemot Knausgårds roman att så fort han lämnar grävandet i den gotländska trädgården och börjar utveckla sina skarpa och subtila tankar om teaterkonstens estetiska och existentiella överväganden så väcker han liv i den halvsovande läsaren. Eller i varje fall mig.
Knausgård har i den sista boken som är dubbelt så tjock som de fem tidigare fått för sig att han måste intransplantera en extra hjärna i romanen. Frågan
är om han kommit på den idén om han valt en mindre provocerande titel, en titel som för övrigt inte ens är hans eget påfund utan ett förslag från den evige vännen Geir, en person vars inflytande över Knausgårds tankebanor inte är odelat positivt.
Vem hade överhuvudtaget kommit att tänka på Hitler vid läsningen av Knausgårds roman, om han inte själv hade satt upp skylten? Själv läser han Mein Kampf för första gången under arbetet med den avslutande delen. Ett exemplar av boken fanns i farföräldrarnas dödsbo, men just det spåret utvecklar Knausgård inte närmare.

I stället söker han efter artärer och lösa nervtrådar som ska få den opåkallade Hitleranknytningen att verka naturlig. Det faktum att han strök sin fars namn i första boken blir ett slags heureka - inte heller Hitler nämner sin fars namn i Mein Kampf! Hitler var dessutom, likt Knausgård, rädd för sin auktoritära pappa, älskade sin mamma, likt Knausgård, och avstår från att onanera för att bevara sin kropps renhet. Också det likt Knausgård. Jaha.
Bortsett från onanerandet stämmer gärningsmannaprofilen lika bra på mig själv, märkvärdigare än så är den inte. Jag nämner heller aldrig min fars namn, jag säger inte ens "pappa" som Knausgård, utan "min far" som Hitler.
Man kan apropå fadersnamnet bara vara tacksam för att Knausgård inte tycks ha läst Jacques Lacan. Likväl tvingar han läsaren in i en 400 sidor lång rundvandring i ett nedsläckt biblioteksannex, upplyst av ljuset från en flackande ficklampa, ett slags Golgatavandring mellan Auschwitz och Utøya med den unge Hitler som ledsagare.
Denna exkursion är både lärd och intelligent, och det faktum att tunnelseende norska kritiker har hakat upp sig på att Knausgård i en kort passage jämför den norska vikänslan efter Utøyamassakern med den nationella yran i Hitlertyskland på 30-talet, får inte mig att börja treva efter felfinnarluppen.
Nej, det är hela biblioteksannexet jag vill ha bort. Det hör inte hemma i romanen. Hela denna långa essä, innefattande bland annat en 60 sidor lång analys av Paul Celans dikt "Trångföring", känns mest som en inklistrad magistertentamen, avlagd utan förekommen anledning, fullt läsvärd i sig men i romanen lika välkommen som en akademisk disputation mitt i ett gitarrsolo.

"Hjärtat argumentar inte", skriver Knausgård ett hundratal sidor innan han sätter defintiv punkt. "Det är det hjärnan som gör. Och var det något jag hade lärt av livet, var det att hjärtat var allt, hjärnan ingenting."
Så man kan utan vidare hoppa över denna teoretiserande exercis utan att förlora någonting på det. Knausgård tycks själv inte främmande för det läsvalet. Boken består utgivningsmässigt av sex volymer, men textmängden i sin helhet är uppdelad i nio delar, med essän som en onumrerad exkursion mellan den åttonde och nionde delen.
Den avslutande nionde delen är vid sidan om den första bokens skildring av faderns död det allra starkaste partiet i boken. Knausgård drar här på sig en skuld som är långt reellare än det imaginära fadersoket, när han sakligt, naket och återhållet förtvivlat berättar om sin hustru Lindas allvarliga skov i sin bipolära sjukdom. Jag utgår från att hon har godkänt att berättelsen når offentligheten.
För visst utlämnar han henne. Hänsynslöst. För sanningens och estetikens skull. Hon styr lika lite över sitt manodepressiva beteende som över hans text. Som uppladdning inför detta avslutande coda har han först utmålat henne som en orättvis gnatkäring som vägrar att se hans insatser för barn och hem, förblindad som hon är av sitt eget heliga moderskap. Här hotar hela detta storslaget självupptagna romanprojekt att implodera och gå om intet i bitter skilsmässosörja.
Men Knausgård räddar romanen, och förhoppningsvis kärleken, liksom i en sista andning. På något sätt har livet självt - detta liv han har så svårt att leva utanför datorns tangentbord - ställt andra förväntningar på honom än bokhyllornas krav på ackrediterad namedropping. Hjärtat tar befälet över hjärnan.
Äntligen ser han Linda, bortom sina behov, bortom sina förväntningar, bortom sin längtan efter något annat. Nu känner han sig skyldig till hennes sjukdom, fastän dess konjunkturer och svängningstal inte ligger under hans makt och påverkan. Men skuldkänslor bryr sig inte om rationella förklaringar, de vet redan vem som har det yttersta ansvaret för allt som går åt helvete i världen. Det är mitt fel. Pappa hade rätt.

Verkligheten har redigerat Knausgårds roman. Absolut sanning finns inte i den, bara approximationer. En fars förnedrande död, en förnedrad kärleks möjliga återfödelse. En skuld som aldrig går att försona, eftersom den är en självuppgörelse mellan inre parter, det orättvist bestraffade barnet och den orättvist bestraffande fadern.
Jag vet inget annat litterärt verk på många år som har engagerat mig mer än Knausgårds 3 600-sidiga epos. I allt har jag känt igen mig, mot allt har jag värjt mig.
Större händelser än så inträffar sällan i mitt läsande liv.