Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lokaltidningarnas kris
öppnar en klassklyfta

I MEDIESKUGGA. Filmen "Äta sova dö" handlar om ett storvarsel i ett litet samhälle i Skånes inland. Samma sak har nu drabbat Findus i Bjuv - men också tidningsredaktionerna i regionen.Foto: TRIART MEDIA
Pia Rehnquist, chefredaktör för Sydsvenskan.Foto: Sara Strandlund
Bjuv.

Vad händer efter Stampen?

Ida Ölmedal synar hur fattiga småkommuner prioriteras bort i bevakningen – för att de inte lönar sig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Lokaltidningskrisen

■ I måndags framkom att Stampenkoncernen, som bland annat äger Göteborgsposten, ansökt om rekonstruktion för att undvika en konkurs. Bland annat ställs betalningar till frilansare in.

■ Det är den mest drastiska bland en rad krisåtgärder på svenska lokaltidningar de senaste åren. Var tredje lokalredaktion i Sverige försvann mellan 2004 och 2014.

En chefredaktör på Helsingborgs Dagblad spände en gång ögonen i Sveriges Radios vd och gläfste:

– Vi är det plankton som ni lever på. Ni är torskarna och makrillarna som äter våra nyheter.

En västkustdoftande metafor som ofta återanvänds av forskare för att beskriva ett beroendeförhållande mellan medier: längst ner i näringskedjan finns lokaltidningsreportrarna som går igenom postlistor på kommunen och snokar runt i den lokala Facebookgruppen. Högst upp Ekot, Aktuellt och rikstidningarna, som scannar av vad alla andra gjort och väljer ut det bästa. Rewritar, följer upp, tar helhetsgrepp.

Ett ekosystem, där en näringsfattig lokalbevakning kan påverka bilden hela vägen ut i riksmedierna. Och där de lokala dagstidningarna har en helt unik funktion.

Den där liknelsen flyger genom huvudet den här veckan. Tidningskoncernen Stampen står på randen till konkurs och följer man västra Sveriges kustlinje radas tidning efter tidning upp vars framtid nu är hotad: Hallandsposten, Göteborgs-Posten och Hallands Nyheter bland många fler. Kommer det att finnas några plankton kvar att leva på i framtiden?

 

LÄS MER: Dags att börja känna sorg för Göteborg

 

Följer man Västkusten ännu lite längre söderut kommer man till ett av lokaltidningarnas traditionellt starkaste fästen – västra Skåne. Här har medieskuggan redan smugit fram de senaste åren, och området kan ses som ett lackmustest för hur lokalmediernas framtid kan arta sig där förutsättningarna är som allra bäst. Och här, där rika och fattiga kommuner ligger tätt, kan man se att medieskuggan börjat följa ett särskilt mönster. Klass.

“Äta sova dö-land" har trakterna omkring Bjuv kallats, efter Gabriela Pichlers film om ett fabriksvarsel som spelades in här. Kommuner i nordvästra Skånes inland med hög arbetslöshet och låga snittinkomster.

Under några dagar den här våren var Bjuv en av Sveriges journalisttätaste städer. Findus massvarsel låg i topp på kvällstidningssajterna och debatterades i Agenda. De stora rovfiskarna var på plats.

Men nu är det vardag igen. Och stiltje.

På Bjuvs kommun sitter Susan Elmlund, kommunsekreterare. För bara ett par år sedan brukade hon höra till dem som träffade dagstidningsjournalister ofta. Hon har nämligen hand om diariet, listan över all post som kommer in till kommunen. Diariekollen brukar ses som ett minimimått på om det finns en aktiv, löpande granskning av den kommunala makten. En lokaljournalistikens kött, sås och potatis.

– För några år sedan var Helsingborgs Dagblad här flera gånger i veckan och hämtade ut handlingar. Nu är de i princip aldrig här. Vi skickar kommunens postlista till tidningen, men det är väldigt sällan som någon återkommer och vill titta på något, säger hon.

 

Foto: Björn Lindgren/TT

 

I fikarummen på kommunen pratas det om att det uppslag som Bjuv hade förr i tiden har ersatts av någon enstaka artikel per dag. Ofta notiser på polisens pressinformation. Tjänstemännen suckar och säger att risken är att folk tror att det är allt som händer i Bjuv. Brott.

För 20 år sedan fanns det inte mindre än tre nyhetsredaktioner i Bjuv. Sedan dess har Arbetet lagts ner. Ungefär samtidigt slogs Helsingborgs Dagblad och Nordvästra Skånes Tidningar ihop. För några år sedan stängdes även den sammanslagna HD/NST:s redaktion och Bjuv bevakades på distans.

Sedan skars det ner igen, och i dag delar två och en halv reporter på uppdraget att bevaka Bjuv och fyra andra kommuner från Klippan. Under de senaste åren har även de regionala medierna i närheten krympt sin bevakning - Kvällspostens reportrar har blivit färre, TV4 har lagt ner sina lokalredaktioner.

När HD och Sydsvenskan slogs samman 2013 hade båda redan genomgått flera stålbad, och bevakningen centrerats kring de större städerna. Men alla mindre orter har inte drabbats lika hårt.

Det finns ett mönster: det är de fattiga orterna som tagit mest stryk.

En dryg halvtimmes färd från Bjuv, på Bjärehalvön, ligger Båstad. En kommun med ungefär samma invånarantal, men vars namn väcker andra associationer än nedlagda ärtfabriker. Så här års kan de plankton som riksmedierna plockar upp bestå av årets första potatis eller - en klassiker för några år sedan - en världsrekordpizza från Pepes bodega (hummer, anklever och albatryffel).

 

LÄS MER: Stampens väg till ruinens brant

 

Även Båstad har förlorat sin lokalredaktion, men kommunen har en egen sida i den regionala editionen av HD/Sydsvenskan. På samma sätt har Höganäs, inflyttningsstaden vid Kullaberg, fortfarande en egen redaktion och ett uppslag i tidningen. Detta medan fem kommuner i inlandet alltså klumpas ihop på ett uppslag. På inlandsredaktionen har den minsta orten Perstorp prioriterats ner till den grad att den i princip bara finns kvar i sidhuvudet.

– Jag begriper inte hur vi kan ha några prenumeranter kvar där. Vi kollar inte ens mejlen därifrån, säger en reporter på tidningen.

I Sydsvenskans editioner söderut, bland kranskommunerna kring Malmö och Lund, syns samma mönster. I den lilla och utsatta kommunen Burlöv har lokalreportern plockats bort, till skillnad från i kommunerna runtomkring.

Och resursfördelningen har satt avtryck i bevakningen. När Expressen Kultur ringer runt till de olika kommunerna inom HD/Sydsvenskans område, framgår det att de orter som har lägst prioritet - orter som Burlöv, Perstorp och Bjuv - knappt får några förfrågningar om handlingar från postlistan.

Hedvig Juhasz Toth är ordförande för fackklubben på HD. Hon har jobbat i 28 år på tidningen och har noterat en förändring i resonemangen på mötena med ledningen.

– Förr fanns det en mentalitet av omfördelning mellan städerna. Det räckte att Helsingborg gick bra, så kunde man låta Perstorp kosta. Så är det inte längre. Varje projekt måste bära sig, säger hon, och tillägger:

– Det finns risk att det blir en ond cirkel.

 

LÄS MER: Stampen-bolag hade bara 600 000 kronor kvar

 

Historiskt har det inte funnits några stora klasskillnader mellan socioekonomiska grupper i Sverige när det kommer till tidningsläsning. Med presstöd, regleringar, stark partipress och hög läskunnighet har Sverige, till skillnad från många andra europeiska länder, traditionellt haft lokalmedier som läses av hela folket.

Men så är det inte längre. När SOM-institutet 2013 undersökte läsvanorna hos Skånes unga befolkning syntes en växande klyfta. Bland den tredjedel av dem som sällan eller aldrig läser de lokala tidningarna, fanns en stark överrepresentation av personer som har arbetarbakgrund och saknar högre utbildning. Små, fattiga kommuner ser inte alltså ut att vara en framtidsmarknad.

– I USA såg man en tydlig trend på 1990-talet att tidningar övergav fattiga områden. Det har vi i praktiken sett i Sverige också de senaste 20 åren, säger Gunnar Nygren, professor i journalistik vid Södertörns högskola.

Det senaste decenniet har han följt hur lokalredaktion efter lokalredaktion stängts igen i Sverige – var tredje i landet försvann mellan 2004 och 2014.

– Man drar oftast ner i periferin, på de mindre orterna och där man har relativt minst andel läsare, säger han, och fortsätter:

Sydsvenskans redaktion i Malmös Triangeln.Foto: Ronny Johannesson

– Under samma period har det vuxit fram en tydlig social uppdelning vad gäller tidningsprenumerationer, vilket bland annat hänger samman med att priserna höjts.

 

 

Lokaltidningskrisen

■ I måndags framkom att Stampenkoncernen, som bland annat äger Göteborgsposten, ansökt om rekonstruktion för att undvika en konkurs. Bland annat ställs betalningar till frilansare in.

■ Det är den mest drastiska bland en rad krisåtgärder på svenska lokaltidningar de senaste åren. Var tredje lokalredaktion i Sverige försvann mellan 2004 och 2014.

 

Sydsvenskans centralredaktion ligger ovanpå shoppinggallerian Triangeln i centrala Malmö. Mitt i smeten. När redaktionen flyttade från tidningsskrapan på det avsides Segevång, skrev en av tidningens profiler att konstanten var strävan efter modernitet.

Förr hade moderniteten manifesterats i den industriella toppklassen - tryckpress i samma hus som redaktionen, järnvägsspåren intill för pappersfrakten, rymliga lokaler för fotostudio och arkiv. I dag drömmer tidningschefer i stället om det socialas kraft. Att sitta mitt i stan och kunna gå ut och ta en fika med läsarna när som helst.

Vissa läsare i alla fall.

– Vi är ett kommersiellt företag. Hur mycket vi än vill göra gott, måste vi i vissa situationer välja. Och då väljer vi kommuner där vi vet att vi är relevanta och människor engagerar sig i det vi gör, säger Pia Rehnquist, chefredaktör för Sydsvenskan.

Hon visar runt i lokalerna ovanpå gallerian. Här sitter journalister som prisats för sina reportage om marockanska gatubarn och skrivit böcker om svensk maffia. Nyligen har tidningen avslöjat misstänkt rekrytering till IS på arbetsförmedlingen i Malmö - ett plankton som de stora makrillarna glatt glufsat i sig och återrapporterat “i väldigt fylliga rewrites", tycker Pia Rehnquist, som ofta oroar sig för att riksmediernas rapportering om Sydsvenskans nyheter ska dra trafik från deras egen sajt.

Makrill.Foto: Johanna Svensson

Hursomhelst kan man inte precis anklaga Sydsvenskan för att rikta sökarljuset enbart mot Skånes solsidor. De östra, svagare, delarna av Malmö bevakas enligt Pia Rehnquist mer än vad som vore “proportionerligt i förhållande till hur många läsare vi har där". Men när det kommer till de fattiga småkommunerna försvarar Pia Rehnquist att de prioriterats ner. Enligt henne beror det på en kombination av faktorer som storlek, demografi och hur stark tidningen varit historiskt på orten.

– Skandaler och stora nyheter lär pluppa upp ändå, tror hon.

– Det som riskerar att försvinna över tid är kanske snarare den lågintensiva, kontinuerliga bevakningen. Känslan hos politiker och tjänstemän att någon håller koll på dem.

 

LÄS MER: Csaba Bene Perlenberg: "Kämpa Stampen!"

 

Kommersiella företag har traditionellt tagit ett stort ansvar för den lokala demokratin, menar Pia Rehnquist. Nu finns det orter där det helt enkelt inte bär sig.

– Det är svårt att säga exakt var ansvaret ligger, eftersom det är processer som är svåra att rå på. Men jag tror att man skulle behöva omdefiniera uppdraget för public service.

Professor Gunnar Nygren på Södertörns högskola är inne på ett annat spår. Det finns ett undantag när det gäller klassklyftan i tidningskonsumtionen. Det är gratisläsning, framför allt på nätet. De största öppna nyhetssajterna lyckas fortfarande locka i stort sett alla grupper. Och de senaste åren har det dykt upp hyperlokala gratistidningar på orter som annars skulle ha legat i medieskugga. I Bjuv finns numera den enmansdrivna nättidningen Bjuvsnytt, som ibland plockar upp något från kommunsammanträden eller diarielistan. Och som har fått åtskilliga hyllningsreportage i branschmedier. Kanske är det den framtiden som väntar på orterna längs västkustlinjen om Stampenmedierna bantas ner eller helt försvinner.

– Hittills har sådana tidningar också svårt att gå runt. Men ett förslag som ibland diskuteras är att göra om presstödet så att det riktas särskilt till tidningar som befinner sig på orter i medieskugga, säger Gunnar Nygren.

Så länge kan man fortsätta att fundera på det där med planktonen och makrillarna. När underlaget från lokaltidningarna tunnas ut förändras även bilden i riksmedier, enligt Gunnar Nygren. Som exempel har han tittat på hur bevakningen av förorterna sett ut i Stockholmstidningar, där tidningsläsandet länge varit mer segregerat än i resten av Sverige och där förorterna länge låg i medieskugga.

– En konsekvens var att det blev mer rapportering om olyckor och brott, eftersom de bara krävde att man ringde polisen. Man fick bilden att förorter är väldigt farliga platser, säger han.

På motsvarande sätt lär bilden av landet utanför storstäderna påverkas nu.

– Det vidgar klyftan mellan stad och land.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.