Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Skuggesystrar i en ängslig uppföljare

Linda Skugge och Sigrid Tollgård.Foto: Milis Smith
"Mot fyren".
Linda Skugge.Foto: Anna-Lena Ahlström

Jack Hildén läser Linda Skugges och Sigrid Tollgårds metaberättelser i "Mot fyren – jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

LINDA SKUGGE och SIGRID TOLLGÅRD

Mot fyren - jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv

Piratförlaget, 280 s.

I Linda Skugges och Sigrid Tollgårds första gemensamma bok, "1989 - Leva eller överleva", kunde de leka med Majken och Gunnel, två karaktärer som gnabbade om litteratur och ofrånkomligen förde tankarna till systrarna själva.

När den fristående fortsättningen släpps har de tillgång till guldgruvan att exempelvis kunna plocka in recensioner av den förra boken i den här. Eller arga brev från korkade läsare. Meta! Blinkningarna är många, som när Marguerite Duras kritiseras, fast det i själva verket är de själva!

"Vem fan läser sådant! En historia som inte hänger ihop, fragment, minnesbilder, vad är nutid och vad är dåtid? Vad är det för story? Finns det någon mördare?" Hihi, hoho.

 

Jag litar på att författarna har järnkoll på varje pusselbit i "Mot fyren - Jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv". Men målet verkar vara att inget ska definieras. Kanske ska det vara punkigt, i linje med alla coola författare som Majken och Gunnel refererar till när de jobbar på deras mammas gamla antikvariat. Snarare än punk ser jag ett ängsligt sneglande mot kultursidorna.

Någon handling i ordets traditionella bemärkelse vore onödig att försöka återge (närmast kommer väl citatet ovan). Stämningar, tillstånd ligger närmre till hands. I centrum står fortfarande Majken och Gunnel, som fortfarande inte fått klarhet i mamma Wenches död. Olika perspektiv och vinklar blommar ut härifrån. Så.

 

Skugge och Tollgård använder sig av varierande format och stil för att närma sig verklighet och närvaro. Telefonsamtal och nyhetsartiklar. Lika spretigt och vilt som "1989". Ett av de mest drabbande avsnitten levereras i form av mejl där bara ena sidan av konversationen syns. Och här är problemet: nog kan språket vara effektivt i sina indelningar, men vad vill sägas i den helhet de försökt sammanfoga?

Det är fantasilöst att kritisera det kollektiva skrivandet som sådant, men det är så det framstår - som en kompromiss. Undertiteln återkommer som ett krystat mantra. På baksidan står det att boken handlar om längtan efter att vilja överlämna sig själv till något som vi inte förstår. Okej, if you say so.

 

Jack Hildén

kulturen@expressen.se

 

Linda Skugge är medarbetare i Expressen Kultur. Därför recenseras boken av Jack Hildén, författare och kritiker på Aftonbladet.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.