Arbetsförmedlingen omsätter 72 miljarder kronor (10 miljarder mer än statens utgifter för vård och omsorg) och det finns 13 500 arbetsförmedlare. Det finns 400 000 arbetslösa och 40 000 utannonserade jobb.
Arbetsförmedlingen förmedlar inte längre arbeten utan statistik.
Det är uppenbart att Roland Paulsen inte vill jobba och han övertygar starkt när han skriver att lönearbete är förlegat. Endast 13 procent av jordens arbetande befolkning tycker att de har ett utvecklande och engagerande jobb.
Tänk vad mycket underbara saker man skulle kunna göra i stället och Angeles bara badar och badar på Sturebadet hela dagarna för skattebetalarnas pengar. För avgångsvederlaget på 900 000 köpte hon en Porsche åt sin man. Roland Paulsen skriver att den vanligaste tidpunkten för dödlig hjärtattack är måndag morgon. Och Sven Otto Littorin kör egen låda och talar om the sweet liqueur of being independent. Jag kan säga att det killar skitskönt i kistan av att driva eget ända tills den dagen man blir sjuk.
Paulsen skriver om ett gift par som drev eget företag i designbranschen. Efter 20 år rasande allt, finanskris, sjukdom. Sedan dog mannen och kvinnan stod utblottad. Arbetsförmedlingen tyckte att hon skulle söka ett jobb som värdinna på en stripteasebar.
Det krävs så lite, ingen sitter säker. Det enda som behövs är en sjukdom, en sorg, en dröm. Gamlingar göre sig icke besvär. Jobbcoachen i Paulsens inferno ger rådet att bara klippa in ögonen i cv:t eftersom man efter 40 inte får komma på någon intervju om man klistrar in en hel ansiktsbild.
Paulsens Kafkaaktiga wallraffande inne på Arbetsförmedlingen är lika briljant som fasansfull. Vad ska vi göra med alla människor i en värld där arbetet för varje dag blir mer och mer överflödigt? Vad ska vi göra när sanningen till slut kommer fram - att de flesta av oss aldrig skulle gå till våra jobb om vi var ekonomiskt oberoende.
Arbetslinjens själva essens är att arbetslösa ska må sämre. Om de arbetslösa slipper motprestationen, om ingenting erbjuds till de arbetslösa så upphör allt, då hotas hela samhället.
Paulsen avslutar boken med att bläddra bland barndomens fotografier och känslan som dominerar är: en komplett besvikelse över livet i sin helhet. Han funderar över poetiska och abstrakta frågor som "Hur kunde vi någonsin gå med på att förvänta oss så lite av livet?" och han leker lite med tanken på kollektiv och självhushållning.
Han glömde en sak: vem ska betala kalaset?
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.