Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Svårt att göra litteratur av en familj utan konflikter

Tessa Hadleys ”Syskonen” skildrar en familj utan neuroser. Foto: Wahlström & Widstrand
Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida. Foto: OLLE SPORRONG
Tessa Hadleys "Syskonen" (Wahlström & Widstrand)

Den dysfunktionella familjen är en litteraturens stapelvara. Men hur blåser man liv i en hyfsat välfungerande familj?

Annina Rabe läser en av höstens mest omtalade romaner. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SKÖNLITTERATUR. Det är i sommarhuset familjedramerna utspelar sig; i alla fall i den borgerliga romanen. 

Exempellistan kan göras hur lång som helst, men Virginia Woolfs ”Mot fyren”, Ulla Isakssons ”Paradistorg” och Agnes Lidbecks ”Förlåten” från nu i våras är några av titlarna som dyker upp i huvudet när jag tar mig an ännu en familjeskildring i övre medelklassmiljö: brittiska Tessa Hadleys ”Syskonen”. 

Fyra medelålders syskon bestämmer sig för att tillbringa tre veckor tillsammans i familjens sommarhus, en prästgård som en gång tillhört deras morföräldrar, men som nu står och förfaller i brist på omvårdnad. Under de här tre veckorna skall syskonen bestämma sig för om de skall behålla huset eller göra sig av med det. 

Det är den stränga politiska aktivisten Harriet som skriver hemliga tankar i sin dagbok, den fåfänga och nerviga före detta skådespelerskan Alice som ständigt gräver ner sig i det förflutna, den framgångsrika akademikerbrodern Roland och så den yngsta systern Fran, om vilken vi egentligen inte får veta så mycket mer än att hon är gift med en musiker som ständigt är på turné. 

 

LÄS MER – Annina Rabe: Nittiotalet var outhärdligt grabbigt

 

Hon har med sig sina två barn i 7-10-årsåldern. Till skaran sluter sig också Rolands tredje och nyaste fru, den glamorösa argentinska advokaten Pilar och hans tonårsdotter Molly. Alice har i sin tur med sig sin före detta styvson Kasim, som är i 20-årsåldern och genast förälskar sig i Molly.

Mer Tjechov än Norén

Upplagt för svårartade familjekonflikter skulle man kunna tro. Men även om syskonen sinsemellan är rätt olika och det gnisslar lite här och var - mest dock mellan systrarna och utbölingen Pilar - så är inte Hadleys berättelse speciellt konfliktorienterad. 

Hennes syskon tycker tvärtom ganska bra om varandra, och har inte egentligen just några skelett i garderoben. Här har Hadley gjort det betydligt svårare för sig än hon hade kunnat göra; att skriva om en hyfsat välfungerande familj utan större konflikter, utan att det blir tråkigt, är en utmaning. 

”Syskonen” är en roman som verkar med små gester och underliggande spänningar, som lika ofta finns i den omgivande naturen som i romanfigurerna. Det är mer Tjechov än Norén, om ni förstår vad jag menar.

Hadley är en mästare på subtila psykologiska nyanser – inte minst när det gäller syskonens underliggande lojaliteter gentemot varandra, men på ytan händer ganska lite. Det är bitvis lysande, men andra stunder går det lite på tomgång. De olika syskonen engagerar också olika mycket; det är som om Hadley lagt mest krut på att beskriva de två äldsta syskonen Harriet och Alice, men det yngsta, Fran, lär vi knappast känna alls.  

Tessa Hadley lyckas bäst med barnen

Allra bäst lyckas Hadley när hon beskriver barnens värld: den dramatiskt lagda Ivy och hennes lillebror Arthur upptäcker ett övergivet hus i skogen kring vilket en komplicerad magisk väv utspelar sig, den typ av väv som nästan bara är möjlig i barndomen. Hadleys prosa får spöklikt gotiska kvaliteter när hon beskriver hur barnen upplever det övergivna huset med sina gamla bleknade porrtidningar och ett ruttnande hundlik. I samma hus upplever också det unga förälskade paret Kasim och Molly ett slags sexuell initiationsrit, och huset har även haft stor betydelse för romansyskonens mamma Jill, som vi får möta i ett tillbakablickande mittenparti. 

 

LÄS MER: På vandring i Ferrantes nedgångna Neapel

 

Hadley skriver en omsorgsfull och detaljrik prosa, som tyvärr inte alltid helt går fram i Amanda Svenssons svenska översättning. Det är inte bra när man flera gånger som läsare spontant stannar upp och undrar vad som egentligen stod i originaltexten. Några gånger studsar jag till för rena konstigheter, som när ”crooked teeth” blir ”krokiga tänder” i stället för det mer logiska ”sneda tänder”. 

Men Tessa Hadley, som med denna bok introduceras på svenska, är ett författarskap som definitivt väckt mersmak.

 

SKÖNLITTERATUR

Tessa Hadley

Syskonen

Översättning Amanda Svensson

Wahlström & Widstrand, 315 s.

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!