Skrattet i halsen

Lo Kauppi.
Foto: Karina Ljungdahl

VITA KRÄNKTA MÄN | Av Kawa Zolfagary | Regi Figge Norling | Teater Brunnsgatan Fyra, Stockholm | Speltid 1 t.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Då ska vi få lite ström!"

Publiken på Teater Brunnsgatan Fyra fnissar när Lo Kauppi med en dubbeltydig replik slår upp sin dator. Scenen är en ofärdig föreläsningssal och hon intar den med sårad auktoritet, snavar och skadar sig på lösa elkablar men reser sig med ett för varje gång mer desperat "det gick bra!".


I rollen som vit kränkt man har hon styrts ut med borstig råttfärgad peruk, kostym och löständer som hotar att spränga ut ur munnen. Likheten med den antifeministiske debattören Pär Ström - som i sin tur liknar feministen och journalisten Susan Faludi till utseendet - är påtaglig. Agendan för dagen: Sverige är inte ett jämställt land. Det präglas i själva verket av misandri, manshat.


Om detta må den kränkta mannen berätta. Han öppnar med ett exempel: den mansförtryckande "kvinnor och barn först"-principen vid Titanics förlisning. Och fortsätter med fler konkreta förslag: att få ner antalet år som kvinnor överlever män från 4,7 till 2.

Att det en dag ska skrivas ut lika många recept på antidepressiva till män som till kvinnor. Han tar upp antifeministiska käpphästar som Ladies Night och att mödrar använder incestanklagelser som vapen vid vårdnadstvister.


Samtidigt projiceras autentiska meddelanden från Flashbacktrådar och Facebookgrupper på väggen bakom. De argumenterar för att våldsbrotten skulle minska om sexköp legaliserades och för att skjuta av kvinnor på måfå för att göra världen till en bättre plats. Här måste den kränkta mannen avbryta, han som kämpar för att bli tagen på allvar med sin kostym och sin statistik, men hans "Jag håller med er i sak, men...!" överröstas av de allt mer våldsamma rösterna från nätet.


Apropå att hålla med varandra i sak: Susan Faludi och Pär Ström har ju faktiskt fler beröringspunkter än tänderna. Ett vanligt utgångsläge hos antifeministiska debattörer är att de fyller ett tomrum genom att adressera mansfrågor, något som genusforskningen redan ägnat sig åt i decennier. Underlaget är ofta detsamma, men slutsatserna annorlunda. Där finns en konflikt i hur man ska bemöta antifeminismen. Invändningar tolkas som rädsla för de "sanningar" som presenteras.


Detta är själva upprinnelsen till "Vita kränkta män". När det blir omöjligt att ta debatten får man skratta istället. Och det är skönt att skratta. Men det är samtidigt att visa att man har gett upp. Uppsättningen lyckas tyvärr inte väja från den lite nedlåtande psykologisering som är vanlig i sammanhanget: under pjäsens sista tio minuter hinner Kauppis kränkta man både gråtrunka och ammas av Martina Montelius, ett försök att ge pjäsen en allvarlig slutklang som istället banaliserar.


Det är inte flickvänner, mödrar eller de lagliga prostituerade som bär ansvar för kvinnohatet. Verklighetens kränkta män har till skillnad från teaterns tillgång till ordentliga föreläsningssalar, debattprogram i public service och kultursidor. Den insikten trycker till slut tillbaka skrattet i halsen på Brunnsgatan Fyra.