Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Skönhetens revansch på Waldemarsudde

"Jaktnymf och fauner" av Julius Kronberg.Foto: / NATIONALMUSEUM 2004
Therese Bohman.Foto: Göran Segeholm / NORSTEDTS

1800-talets salongsmåleri är ett avskräckande exempel bland dem som tycker att bra konst måste vara progressiv.

Therese Bohman ser en återupprättelse för stilriktningen, som bjöd på ett överflöd av känslor, äventyr och estetisk perfektion.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

konst

Salongsmåleri?!
Waldemarsudde, Stockholm
Till 22/2 2017

Tidig februari 1876, en gråtråkig dag som ändå kan locka med fri entré på Nationalmuseum. Stockholmarna tar tillfället i akt att gå dit och se Julius Kronbergs omtalade nya målning "Jaktnymf och fauner", ett bidrag till konsthistoriens pärlband av småsnuskiga smygtittarmotiv, där en yppig nymf sover naken i en glänta till förtjusning för två fauner bakom en buske.

En av dem som köar för att se målningen är August Strindberg. Han blir omtumlad av Kronbergs färgbehandling, som han menar är i absolut världsklass.

"Fall ned och tillbed måleriets triumfator!" skriver han i sin recension i DN.

Det är inte så konstigt att man lätt får uppfattningen att det skulle existera ett framåtskridande i konsten. I konsthistorieskrivningen ser det ut så: där avlöses en epok eller stilriktning alltid av en annan, underförstått (eller uttalat) lite högre stående, i konstens tänkta evolution.

I en sådan tankefigur har 1800-talets salongskonst kommit att spela rollen av avskräckande exempel som all senare konst tar spjärn emot: det avlöstes av friluftsmåleri och impressionism och konsten blev därmed mer spontan och modern, rörde sig från rigida studier, kontroll och noggrannhet mot fauvismens, expressionismens och det abstrakta måleriets friare och självständigare uttryck. Den bilden av historien har medverkat till den utbredda missuppfattningen att konst som är progressiv per definition är bra.

 

LÄS MER: Therese Bohman om den stillsamma borgerliga kärleken

Julius Kronbergs jaktnymfer

Själva termen salongsmåleri syftar på konsten som visades på de parisiska salongerna under senare delen av 1800-talet. Kring dem utvecklades en egen estetik (akademiskt drillad, tekniskt perfekt) och en motivkrets som utgjordes av historiemåleri, orientalism, antika fantasier och bibliska motiv, samt genremåleri med fattiga bönder och sentimentala barnporträtt. Många svenska konstnärer var inne och nosade på området, även sådana som senare skulle göra sig berömda som företrädare för helt andra stilriktningar Georg Pauli till exempel, som senare blev kubist.

Men den ende svensk som kan komma i närheten av det europeiska salongsmåleriets stora namn som Bouguereau, Gérôme och Alma-Tadema är Julius Kronberg, där får man ge Strindberg rätt. Jaktnymfen blev hans genombrott i offentligheten, sedan blev han snabbt en uppburen konstnär med rader av beställningar på offentliga utsmyckningar och societetsporträtt.

Samtidigt med Waldemarsuddes utställning utkommer Tomas Björk med den första monografin om Kronberg där hans uppgång och fall skildras ingående. För få har antagligen fallit hårdare i historieskrivningen än stackars Julius Kronberg: kitsch och konstnärlig sockersjuka blev hans eftermäle.

 

LÄS MER: Så bra är Therese Bohmans nya roman "Aftonland"

Varierande konstnärlig kvalitet

Samtidigt måste man medge att kvaliteten i hans måleri är varierande. Den stora allegori över årstiderna som kan ses på Waldemarsudde, där nakna unga kvinnor med envetna leenden vällustigt tumlar omkring bland blommor och keruber mot en fond av sommarmoln, är milt uttryckt en smula svårsmält.

Vad ger då denna konst en samtida betraktare? Själv fascineras jag av salongsmåleriet för dess storslagenhet, dess oförblommerade skönhet och dramatik, där vissa målningar är som en blandning av äventyrs- och mastodontfilm, de mest laddade ögonblicken från berättelser ur historien skildrade med ett överflöd av både rekvisita och känslor. Tråkigt nog saknas Kronbergs riktigt monumentala historiemålningar på Waldemarsudde, som verkar ha haft svårt med inlånen.

Men det finns fler bottnar i bilderna, som en ibland oväntad erotisk laddning. Den blick som utväxlas mellan David och Saul i Kronbergs målning med samma namn är vibrerande begärstyngd, vilket i sin tur komplicerar bilden av 1800-talsbetraktaren: Kanske var den där nyrike grosshandlaren som var salongskonstens tänkta köpare mer komplex och fördomsfri än man vill föreställa sig i dag?

Och så börjar man oundvikligt fundera över hur historia skrivs. Hur det som både kritiker och publik en gång var överens om var det högsta, hastigt kan förbytas till det absolut mest föraktade.

Vilka är förlorarna, och vilka är segrarna, när vår tids konst en dag blir historia? Det är som bekant de senare som kommer att skriva den.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga nyheter!