KULTURDEBATT. Skolverkets befängda förslag att skära bort studiet av tidiga perioder (i synnerhet antiken) ur grundskolans historieundervisning har redan givit upphov till en mindre storm både i tryckta medier och på internet. Och det med goda skäl. Att hugga av den lilla, tunna länk dagens unga får till de kulturer, texter och idéer som fött fram vår värld är både tragiskt, kulturfientligt och på lång sikt farligt. Det är egentligen självklart – till och med Skolverket självt försöker framställa sig som ”härtill nött och tvunget”. Så de vet uppenbarligen att det de föreslår är något verkligt dåligt.
Den som gör sig själv och sina barn urarva har ingen förmåga att tänka kring den tid man själv lever i – eller någon tid överhuvudtaget. Hur ska någon kunna förstå det som är utan det som var? Tanken att världens historia började med något slags vagt uppfattad ”nutid” är arrogant – den sätter oss, här och nu, som en outsagd måttstock för allt annat. Det som är för långt bort i tid och rum – det räknas inte. Det är, om ordleken tillåts, en extremt otidsenlig hållning.
Om man sänder budskapet att större delen av den tid vi kunnat skriva och skapa historia är oviktig, då skapar man också ett politiskt prejudikat.
Studiet av avlägsna civilisationer och tidsepoker ger perspektiv på dagens samhälle. Dessa perspektiv är inte bara berikande utan också helt avgörande för att inte fastna i tunnelseende. Utan de avlägsna delarna av världshistorien – geografiskt såväl som kronologiskt – blir det mycket svårt att se klart i det samhälle vi lever i.
Som sagt har mycket skrivits om faran i förslaget – risken för dem som går i skolan och förlorar så mycket av kontakten med det som varit. Men det finns en annan fara i idén, en som nästan är värre. Nämligen att den bidrar till att stadfästa den politiska nedvärderingen av det klassiska bildningsarvet – och av klassisk humaniora i allmänhet. Om man sänder budskapet att större delen av den tid vi kunnat skriva och skapa historia är oviktig, då skapar man också ett politiskt prejudikat om att unga människor inte bör bilda sig kring sådant.
Den här typen av ointresse – eller till och med förakt – för studier av det förmoderna är ingen naturlag: det beror på konkreta, politiska beslut. Om politiker och byråkrater säger att studier i äldre språk, kulturer, religioner och historia inte är viktiga, då kommer folk att ta till sig det budskapet – i synnerhet i dessa tider av nervöst planerande av utbildningar utifrån tänkta framtida ekonomiska vinster. Och om människor tar till sig det, kommer färre att studera dessa saker, och alltså kan nästa generation byråkrater peka och säga ”titta, vad var det vi sa”, och skära ned ännu mer – i en ständigt nedåtgående spiral av kultur- och vetenskapsavveckling. Det är alltså inga automatiska processer som hotar människans studium av sig själv som människa och sin egen historia, utan politik.
Om de som leder säger att världen började för ett antal hundra år sedan, då riskerar många att agera som om den gjorde det.
Som forskare inriktade på äldre språk och kulturer möts vi ofta av tanken på hur svårt och ”mossigt” det måste vara att studera något som hände för så länge sedan. Låt oss slutligen slå hål på den myten. Hur många generationer av barn och unga har inte fascinerats av berättelser om just grekisk mytologi och romersk historia? Och nog visar succén med ”Game of thrones” att det medeltida arvet fängslar långt fler än den svenska kultureliten? Om Skolverket med detta förslag tror att de tar bort ett svårt moment från klassrummet tänker de alldeles fel. För visst dras de flesta barn till de mest avlägsna platser, tider och fenomen? Till rymden, dinosaurier – och grekiska gudar! Man skulle kunna fråga sig om Skolverket denna gång har glömt hur djupt mänskligt det är att söka de yttersta gränserna, i tid och rum, för vår existens.
Alltså: förslaget är farligt inte bara för de elever som kommer att drabbas av det, utan i förlängningen för Sverige som kultur- och vetenskapsnation. Om de som leder säger att världen började för ett antal hundra år sedan, då riskerar många att agera som om den gjorde det. Och det är en obehaglig och skrämmande tanke.
Av Sofia Lodén
Forskare vid Stockholms och Lunds universitet samt Pro futura scientia-fellows vid Swedish collegium for advanced study, Uppsala