Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Skogstokigheter

"Ted Kaczynskis cabin" (2004).Foto: Richard Svensson

Nils Forsberg ser skrämmande hemtamt måleri.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

ANDREAS ERIKSSON

Bonniers konsthall

Till 23/3

I den Herkyniska skogen, berättar Julius Caesar i "Kriget i Gallien", finns det märkliga djur. Enhörningar förstås, men även älgar. De senare liknar rådjur men är större, och deras ben saknar leder så om de händelsevis ramlar omkull kan de inte resa sig upp igen.

Foto: Foto: Anders BergmanDärför sover de genom att luta sig mot träd. Jägarna i dessa trakter tar reda på var och sågar nästan itu stammarna, så när älgarna kommer för att luta sig till sömns faller träden omkull och djuren med dem. Sedan är de ett enkelt byte.

Romarna var skeptiska mot skogar. För germaner och andra folk norr om Alperna utan medelhavskulturernas idé om civilisation förhöll det sig tvärtom. Skogen var magisk. Den kunde vara mörk och farlig, men också erbjuda skydd och trygghet. Uppfattningen har inte förändrats mycket på 2000 år. Titta på skogen i Disneys "Snövit", tänk på John Bauers trolska barrträd. Nordeuropéer finner ro i skog och mark (ett ord som ursprungligen betydde gränsområde).

 

Trodde någon att det var en slump att Zlatan Ibrahimovic får springa i en mörk skog och jaga hjortdjur när han kommer hem från hjältedåd i Södern för att i en reklamfilm ge skepnad åt det svenska? Trodde någon att det ens fanns på kartan att han skulle sitta på ett kafé och prata?

Skogen och dess mytologi ekar genom Andreas Erikssons konst. Efter att ha drabbats av elöverkänslighet lämnade han Stockholm och Berlin för en stilla tillvaro på den västgötska landsbygden. Han gjuter av mullvadshögar i brons och gör skulpturer utifrån trädgrenar och lägger sig där nära en folkkonsttradition. I sitt måleri låter han jord och natur susa dovt, på samma gång lågmält och påträngande.

 

Förra sekelskiftets naturmåleri hämtade näring ur realismen. Andreas Erikssons träd och landskap växer tvärtom fram ur det abstrakta, ur lager på lager av jordgrönt, skogsgrönt och nyanser av grått. En av vetenskapen och den moderna tiden avförtrollad natur smyger sig på bakvägen och påminner om att så enkelt går det inte att komma undan den.

Eriksson gör med naturen ungefär det Anselm Kiefer i sitt måleri gör med historien.

Vi betraktar ofta skogen som lugn, som harmonisk och konstant. I själva verket är den kaotisk och förändras relativt snabbt. Återser man en skog från barndomen känner man knappast igen den i några enskildheter, och ändå är den densamma. Andreas Eriksson fångar den paradoxen och låter oss på samma gång se både skogen och träden.

Självklart, tryggt och skrämmande obegripligt.