Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Skjuter från höften

Best in show, Felix Engström.
Foto: Johan Mellin

Gunilla Brodrej ser en märklig  mördarmusikal.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Stephen Sondheim har en räv bakom örat. Man kan nästan se honom sitta och smeka sitt listiga pälsdjur medan han knåpar ihop en diabolisk musikalfinal där drömmen handlar om att döda ett antal amerikanska presidenter.

Stelnade leenden är Sondheims specialitet. Försäljaren som inleder hela berättelsen är klädd som Onkel Tom, men sminkad som Jokern. Pikant nog är mannen i just denna roll Mattias Söderhielm, som producerar föreställningen som repats ihop på raketfart. "Alla i ensemblen och i det kreativa teamet är proffs, men ändå är det här ingen kommersiell uppsättning i den meningen att någon förväntar sig att tjäna pengar" skriver han i programmet. Låt oss hoppas att ensemblen får betalt. Näringslivsprofilen Söderhielm själv var för ett par år sedan god för 42 miljoner.


Den här udda revymusikalen spelas på ett stockholmskt Off-Off-Brodway, Kägelbanan på Södra teatern i Stockholm. Och det blir en intim och brokig föreställning med sina ups and downs.

New York-librettisten John Weidman presenterar här idén om att den amerikanska drömmen provocerar vettvillingar att hämnas om man inte lyckas leva upp till den. De mer eller mindre framgångsrika förövare som skrivit in sig i den amerikanska drömmen förenas i slutet som en spökensemble som sporrar Lee Harvey Oswald att utföra presidentmordens presidentmord. Detta med känslor av uppumpad segervittring som bara en musikalfinalkör kan förmedla.

Några av de nio personporträtten blir djupare än andra, som Galeasenskådisen Felix Engströms hårt prövade arbetare och anarkist vilken mördade president McKinley 1901. Men många stannar vid det apolitiska och skruvade vansinnet, vilket i och för sig korresponderar med Sondheim/Weidmans medvetet svävande budskap.


Lite socker i botten så går medicinen ner, sjöng Mary Poppins i Walt Disneys musikal. Blott ett enda litet finger kan ändra allt, sjunger ensemblen med korresponderande lätthet i Ulricha Johnsons utmärkta översättning. Och så fyrar de av sina skott med en sorts lättjefull teaterambition av går det så går det.

I ett land där både statsministern och utrikesministern blivit kallblodigt mördade förväntar man sig, kanske något masochistiskt, att få en beskare medicin ovanpå det där sockret, men hey, it's entertainment.

fakta

MUSIKAL

ASSASSINS | Av Stephen Sondheim | Regi Staffan Aspegren | Översättning Ulricha Johnson | Kägelbanan, Stockholm | Speltid 1.50 t.