Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skimret över Gustavs tid

Foto: Lessing/Ibl Bildbyrå Erich
Malte Persson ställer sig skeptisk tlll Gustav III:s rykte som krigarkung.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Horace Engdahl vill, i ett läsvärt anförande som kan återfinnas på DN:s nätsidor, korrigera vår bild av Gustav III. Det låter sig göras. Svårt är dock att begripa Engdahls irrationella förtjusning över just krigaren Gustav.
”Teaterkung” eller ej – när Gustav III, utklädd till en korsning mellan Gustav II Adolf och Karl XII och iförd omtalade rödklackade skor, for till sitt ryska krig var avskedsceremonin mer välplanerad än något annat i kriget. Från fältlägret i Finland fortsatte han att brevledes detaljstyra operan i Stockholm. Under större delen av hans liv noterade även välvilliga betraktare att han kunde försumma statsangelägenheter för nöjen.
Att starta krig må i Gustavs egen arkaiska fantasivärld ha framstått som logiskt: det var sådant som riktiga kungar gjorde. Men redan den verkliga värld han levde i hade en mer modernt realistisk syn på saken.
Inte bara var han omgiven av skalder präglade av ett i grunden pacifistiskt upplysningsideal. Som framgår av Erik Lönnroths i år återutgivna biografi var motståndet mot kriget kompakt även bland hans tunga politiska och militära rådgivare.

Om inte en perfekt vind hade blåst i Svensksund kunde vi fått högtidlighålla 200-årsminnet av förlusten av Finland betydligt tidigare. Nu slumpade det sig så att krigsresultatet inte blev värre än oavgjort. Det vill säga: om man bortser från tiotusentals döda och en havererad statsekonomi. Det bortsåg man förstås från i den gustavianska propagandan, men varför skulle vi göra det?
Om 1809 är gränsen för en förändrad bild av Gustav – och det kräver reservationer – så beror det rimligen inte bara på det finländska traumat, utan också på att det är då propagandabilden av honom upphör att vara officiellt påbjuden. Liksom det är först då som de gamla gustavianerna öppet kan tala om kulturlivets förfall under hans mycket krigsintresserade men kulturellt likgiltiga tronföljare, Gustav IV Adolf.
Att det ”låg ett skimmer över Gustavs dagar” var knappast något Tegnér tog ur luften när han, som neutral i striden mellan den gamla och den unga generationen, skulle jämka bilden av Gustav. Han måste ha hört Leopold och andra drömma sig tillbaka många gånger.
Som Engdahl skriver har man i olika tider sett olika saker i mannen som står staty på Skeppsbron. Man kan tillägga att han ser bättre ut betraktad på visst avstånd, från Slottsbacken. Står man precis nedanför sockeln får man lätt en något olycklig vy över konungens trikåklädda nederdel. Och så är det kanske med alla kungar: att de gör sig bäst på håll.

Vi, på drygt 200 års håll, kan välja vad vi vill se. Horace Engdahl slår ett slag för Gustavs egen bild av sig själv. Jag föreslår att man i stället vidgar blicken för att se det som 1800-talet var än mer angeläget att förneka: att den gustavianska epoken – delvis tack vare Gustav, delvis trots Gustav – var en kulturell storhetstid inte bara till ytan. Att dess intellektuella skärpa och tolerans definitivt inte överträffades av de romantiker som snipigt skrev dess historia.
Och långt ifrån alltid av oss heller.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!