Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skärvan i barnets blick

Alain Mabanckou. Foto: Sofia Runarsdotter

Therese Eriksson sätter i halsen och undrar om Alain Mabanckou driver med oss.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

ROMAN
ALAIN MABANCKOU | I morgon fyller jag tjugo | Översättning Karin Lidén | Weyler, 378 s.

Om Oskar i Jonathan Safran Foers roman "Extremt högt och otroligt nära" var en stundtals outhärdligt pretentiös pojke, är Alain Mabanckous Michel hans naivt storögda motsvarighet.

Det är 1970-tal i Atlantkuststaden Pointe Noire, Kongo, och Michel växer upp i två familjer; den med adoptivpappa Roger och mamma Pauline (som förtvivlat försöker få ett syskon till sin Michel), och den med Rogers första fru Martine och deras rika barnaskara. Från morbror René kommer den kommunistiska propagandan, och från pappas radio strömmar världsnyheterna in - Idi Amins brutaliteter, störtandet av shahen i Iran, franska presidentskandaler och Moder Teresas fredspris.

 

Allt filtreras genom Michels perceptionsförmåga, vilken hos ett barn naturligtvis är annorlunda än hos den vuxne. Världen och människorna är obegripligheter för honom, en kod som endast glimtvis går att knäcka. Man kan läsa "I morgon fyller jag tjugo" som ett försök att genom barnets troskyldiga blick understryka det absurda hos världspolitiken, vuxenheten, människan. Och för all del, det naiva tilltal som Mabanckou fått fin kritik för, är konsekvent genomfört i romanen.

Det är bara det att det så sällan känns som ett barns blick; Michel är irriterande som Safran Foers Oskar, fast tvärtom. Och det här är ett vanligt problem när vuxna författare ger sig i kast med att helt och hållet kliva in i en barnkropp: det funkar inte riktigt.

För författaren är inget barn. Han ser de stora perspektiven och sambanden, och även om han gör vad han kan för att inte avslöja det i berättelsen, så skiner det igenom. Det skaver, och kanske är det därför som de bästa barndomsskildringarna trots allt ofta är skrivna från en ohöljt vuxen horisont?

 

"I morgon fyller jag tjugo" är stilistiskt stringent och i alla avseenden välskriven, och för en sådan skicklig författare som Mabanckou är det inte utan att jag funderar över om det är något lurt med den här orubbliga, stundtals löjeväckande naiviteten. Driver han med oss? Kanske är Michel inte ens tänkt att vara ett trovärdigt barn? Kanske matar bara Alain Mabanckou oss med våra egna ociviliserade fördomar om den naiva, oskuldsfullt okunniga afrikanen?

Varsågod och ät upp. Det fastnar i halsen, men det är sannerligen humor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!