Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skärva i ögat

Enligt vänstern kan individuella brott inte beläggas med kollektiv skuld.
Erik Helmerson undrar varför detta bara gäller muslimer, inte katoliker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En äldre kvinna står utanför biktstolen och säger till en katolsk präst ”Ledsen, fader, men min bikt är inte hälften så intressant som er”.
Tre präster avbildas som djävlar bredvid en påve som enligt bildtexten bara säger ”flasklock” om sexskandalerna i kyrkan.
Ja, nu rullar de in, karikatyrerna och satiren som slår mot katolska kyrkan. Likheterna med Muhammedkarikatyrerna är många.
Skillnaderna främst två. Hittills tycks inga allvarliga mordhot från kränkta katoliker ha nått offentligheten (även om jag inte skulle bli ett dugg förvånad om det händer, dårar finns överallt) – och hittills har ytterst få ickekatoliker trätt fram till försvar för alla de miljoner helt oskyldiga katoliker som nu får klä skott för några få prästers pedofilbrott.
Till den moderna svenska vänsterns stora förtjänster hör dess snabba försvar av vanliga muslimer i terrorns och hotens skugga. Otaliga artiklar har skrivits där vänsterdebattörer präntat in hur viktigt det är att inte skylla religionen islam för extremisternas brott i dess namn. Att skilja mellan muslimer och islamister.
Nu, när katolska kyrkan och dess medlemmar hukar under pedofilavslöjandena, är det tyst. Var finns debattartiklarna som förklarar att det alltid är förkastligt att kasta kollektiv skuld för individers brott?
Som pekar på den katolska kyrkans enorma sociala arbete över hela världen? I stället är det som att den svenska vänstern njuter av att se kyrkan våndas. Som att man ser kyrkan som en förtryckande överhet som nu bara får vad den förtjänar.

Vad är det som får vänstern att se med så skilda glasögon på katolska kyrkan respektive islam?
Båda är invandrarkyrkor i Sverige. Båda består av dels en förmögen och inflytelserik elit (shejker och mullor i islam, Vatikanen i katolicismen), dels av ofta fattiga och outbildade lekmän.
Båda har ungefär samma syn på aborter, preventivmedel och homosexualitet – islam är om något ännu mer rigid och konservativ i sex- och jämställdhetsfrågor än katolicismen. Ändå är vänsterns bild av muslimen en fattig invandrare, ett offer, medan katoliken tycks vara en kvinnoförtryckande svartrock.
Varför? Frågan är inte retorisk, jag är uppriktigt nyfiken.
Kanske beror det på att muslimen slentrianmässigt anses vara USA:s fiende och därmed vänsterns vän? Kanske på att det i Sverige finns kvar ett antipapistiskt arv i nationens själva genbank?
Tveklöst är att man som svensk katolik ofta blir utsatt för främlingsfientlighet av starkt antirasistiska människor, vilket gör den mer abstrakt och svårare att försvara sig emot, men inte mindre kännbar.

Jag är inte lättkränkt och hyser en varm kärlek till yttrandefriheten. DN:s tecknare får gärna rita roliga påvar och djävulspräster tills han får pennarmbåge.
Jag önskar bara att någon av dessa debattörer som försvarar islams goda sidor mot hätska angrepp någon gång kunde höja förnuftets röst till förmån för oskyldiga katoliker.
Det vore till exempel klädsamt om en skribent som Göran Rosenberg kunde offra ett par centimeter av de spaltmil han årligen vederfars av DN för att påpeka att det han skrivit om karikatyrers förmåga att kränka muslimer även gäller katoliker.
Jag vill inte på något sätt släta över eller förminska det lidande som unga katoliker fått utstå av brottets präster.
Det viktiga nu är att avslöja de skyldiga och trygga framtiden för de oskyldiga. Däremot är det tråkigt om vänsterns solidaritet och avståndstagande från fördomar tog slut nu när vanliga katoliker behöver den som bäst.
Jag tycker, med Suzanne Ostens ord, att vänstern gärna får börja tala. Det är så mörkt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!