Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skärt är en skärmytsling

Fanny Ambjörnsson. Foto: Idha Lindhag

Färgen rosa har blivit en så het potatis att barnboksförlagen helst undviker den.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Debatten om könsmarkörer inom barnkulturen har tröskats fram och tillbaka under hela 2000-talet. Parallellt har genusfrågor fått en allt större betydelse för pedagogiken i förskola och barnomsorg - och föräldrars val av detsamma. Nu finns exempelvis dagis med genusinriktning i kommunal regi bland annat i Stockholms innerstad, där fröknarna kallar barnen "kompis" eller vid det nya, könsneutrala pronomenet "hen". Och i slutet av januari fick Sverige sin första barnbok med just en "hen" - det gladlynta barnet Kivi i boken Kivi och monsterhund av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson (Olika förlag).

Men när medvetenheten kring reproduktion av stereotypa könsroller eller värderingar i relation till barn ökat har vissa attribut eller egenskaper, som anses särskilt flickiga eller kvinnligt kodade, respektive pojkiga/manliga, stigmatiserats. I synnerhet färgen rosa, vilket akademikern Fanny Ambjörnsson skärskådar i sin bok Rosa. Den farliga färgen (Ordfront, 2011).

Även i bokvärlden tycks färgen kontroversiell och på nedgång. Vid en översikt av vårens utgivning av bilderböcker lyser de rosa omslagen med sin frånvaro.

- Det finns en sorts beröringsskräck för färgen. Min uppfattning är att de större förlagen har blivit mer försiktiga med hur de använder rosa, säger Lisa Jannerling, redaktör på Barnens bokklubb som läser, i stort sett, alla barnböcker som kommer ut i Sverige.

Ann Sköld Nilsson, förlagschef på Rabén & Sjögren som ger ut en rosa bilderbok i år, Kanel och kanin och alla känslorna, håller med om att färgen har en laddning men menar att den främst uppstår i relation till berättelsen.

- Vi har många kavata, modiga flickor i våra böcker och de är inte särskilt rosa. Tittar man på vår utgivning tycker jag att den speglar många olika sorters barn, säger hon och tillägger:

- Det har vuxit fram en större medvetenhet om hur pojkar och flickor gestaltas i barnboken, inte minst tack vare mindre förlag med uttalad genusinriktning. Det har fått oss att tänka mer på dessa frågor.

 

Ann Sköld Nilsson sätter fingret på någonting som de jämställdhetsivrande medelklassföräldrarna som intervjuas i Fanny Ambjörnssons bok också tar upp. De är emot könsmarkerade kläder per se men vill gärna att det ska synas att deras barn är en flicka – så länge inte "flickigheten" går överstyr med för mycket gull och rysch pysch. En pojke i rosa kläder är däremot tveksamt. En pojkflicka värderas högre kulturellt än en flickig pojke. Vidare konstaterar Ambjörnsson att det leder till en löpande uppvärdering av de egenskaper och mer neutrala färger som associeras med pojkar/män. Någonting som man, lite hårddraget, kan säga att en patriarkal struktur bygger på.

– Lika självklart som jag är feminist så är alla färger lika mycket värda för mig. Om jag undviker rosa, lila eller glitter för att det anses "flickigt" till förmån för det som anses "pojkigt" eller könsneutralt så nedvärderar jag också kvinnligt kodade egenskaper. Ifall jag bara ger blå böcker med traktorer till min dotter så sänder det ju helt fel signaler. Som om det är sämre att vara tjej, säger Lisa Jannerling.

För Karin Salmson på Olika förlag, som bland annat ger ut Kivi och monsterhund, är lösningen på problemet att bryta normer. Överlag försöker förlaget att koda om vedertaget könsbundna egenskaper - pojkarna i deras böcker är omhändertagande, flickorna är starka. Eller som i fallet med Kivi, där könstillhörigheten aldrig uttalas.

– Vi undviker rosa på flickor eftersom vi inte tycker att det behövs mer av det. Däremot placerar vi gärna en pojke i rosa på omslaget, säger hon och tar karaktären Dojo, vilka förlaget gett ut tre titlar om, som ett exempel.

Att Stina Wirséns Vem-böcker, Anna-Clara Tidholms Okej och Ann Forslinds Bäbis-serie, där karaktärernas kön är svårbestämt, blivit så populära tror inte Lisa Jannerling är en slump.

– Jag tycker inte att vi måste sträva efter en könlös barnlitteratur, däremot efter en balans i hur könen representeras. Problemet uppstår när det ena värderas som mindre värt än det andra, säger hon.

 

Alexandra Sundqvist

kulturen@expressen.se

 

Alexandra Sundqvist är kulturjournalist.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!