Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Skärgårdssoppa

Grumliga vatten. J.A.G. Ackes "Östrasalt" - idyll eller ideologiskt tveksam? Bilden är något beskuren.

Konsthallen Artipelag gör sitt bästa för att bevara en avantgardistisk självbild.

Therese Bohman besöker deras senaste utställning och finner ett idylliskt utflyktsmål.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

Ingen människa är en ö.

Konstnärliga strandhugg i Stockholms skärgård

Artipelag, Stockholm

Till 28/9

Det är både självklart och förutsägbart att Artipelag - den Baby Björn-bekostade konsthallen på Värmdö utanför Stockholm - gör en sommarutställning med skärgårdskonst. Och från konsthallens sida tycks man så medveten om att det är just förutsägbart, att man ansträngt sig för att få "Ingen människa är en ö. Konstnärliga strandhugg i Stockholms skärgård" att framstå som något annat än vad den faktiskt är.

Till exempel understryker konsthallschef Bo Nilsson vid pressvisningen att någon sunkig 1800-talshängning inte kommer på fråga bara för att man visar Prins Eugen.

Det är lite rörande. Som om de sunkiga 1800-talshängningarna skulle vara ett vanligt bekymmer på konsthallar år 2014. Men på Artipelag anser man sig alltså besitta ett visst mått av radikalitet, och har därför hängt prins Eugens "Molnet" i två olika versioner, ensamma på en stor vägg.

I ett annat rum spelas skärgårdsvisor av Evert Taube, samtidigt som det påpekas i katalogen att Taube själv kallade dem "skärgårdsskiten" och hellre ville bli ihågkommen för sin mer djupsinniga lyrik.

Och det varnas i förbifarten för vitalismen hos J. A. G. Acke, vars nakna män på ett skär omgivna av brusande vågor verkligen är vitala, med en sådan kraftfullt förmedlad känsla av hav att det nästan går att känna doften av det. Bilden av väl- tränad manskropp bär släktskap med Nietzsches övermänniskoideal, och står därmed underförstått med fötterna i lite grumliga vatten.

Det är förvirrande alltsammans: Artipelag ger den genomsnittlige besökaren som vill ta en fika i skärgårdsmiljö och kanske passa på att titta på några tavlor precis vad denne genomsnittsbesökare antagligen vill ha, för att i nästa stund säga att det är dålig smak att vilja ha det. Det krävs sannerligen ett drag av masochism för att känna sig bekväm med det.

Mindre historiskt och ideologiskt belastade är konstnärerna som umgicks i Olle Nymans vackra hus i Saltsjö- Duvnäs från 1940-talet och framåt. Deras expressivt klassicistiska skärgårdskonst är snygg och trevlig. Det är också de många små målningarna av L G Lundberg, som skildrat skärgården i flera årtionden i ett slags folkhemspost-modernism, med hälsningar till exempelvis Strindberg. Det är jättefint, men också tämligen oförargligt.

Det förblir därför oklart vari den moderna bilden av skärgården som Artipelag utger sig för att visa faktiskt består. "Ingen människa är en ö" är en konventionell skärgårdsutställning, med de specialbeställda, samtida verken undantagna: ett flytande frigolitöra av Ebba Bohlin, ett antal små skulpturer av Carl Boutard, som har gjutit av till exempel chokladbollar från Artipelags cafeteria och tussilago plockad i närheten.

Det hela ger en känsla av att det kanske har varit för många kockar inblandade i den halvljumna skärgårdssoppan. Någon ville visa helt vanligt skärgårdsmåleri, någon påpekade att det nog krävs formuleringar om att problematisera föreställningen om skärgården för att det inte ska verka för enkelt och publikfriande, en tredje sa: Bäst att vi petar in några skulpturer av chokladbollar för att vara på den säkra sidan.

Men genomsnittsbesökaren kommer inte att bry sig om broschyrernas och katalogens formuleringar om problematiserade. Hen kommer att försjunka i himlen, havet och klipporna, som en fin dag får konst och omgivning att smälta samman till en idyllisk helhet. "Ingen människa är en ö" är snarare än omskakande konstupplevelse ett trivsamt utflyktsmål, och som sådant ganska svårslaget.