Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skämta inte bort
valbevakningen 

Radioprofilen Henrik Torehammar varnar för en alltför rolig valbevakning. Foto: Mattias Ahlm/ Sveriges Radio
Belinda Olsson ska programleda i SVT. Foto: Anders Ylander
Mediehusen letar febrilt efter en svensk Jon Stewart. Foto: Comedy Central

SVT:s nya valsatsning beskrivs som en blandning mellan "Agenda" och Filip och Fredrik.
Henrik Torehammar varnar för att försöka göra en alltför rolig valbevakning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Begreppet "supervalåret" har blivit en sorts politikens twerking, ett irriterande modeord som känns hopplöst daterat innan en enda valsedel tryckts upp. Men det får medierna att kraftsamla inför en av våra mest grundläggande uppgifter.

Hittills har vi sett SVT:s "Nyfiken på" där en mjäkig terapeut försöker få slipade proffspolitiker att släppa garden. Sveriges Radios debattsatsning har mest debatterats för det nyskapande greppet att programledaren själv tar ställning.

Åsiktsbubblor utan verklighet

Därtill har vi den gängse svenska politiska journalistiken: tidskriften Fokus som förvandlar varje landstingsmötesprotokoll till en mustig "Utvandrarna"-skröna, kvällstidningarnas vindpinade reportrar som med fastfruset snor stirrar in i webb-tv-kameran likt "Blair witch project", och internets alltmer tätt tillslutna åsiktsbubblor som är på väg att kapa alla förtöjningar till verkligheten.

Det enda vi väntar på är när mediehusen ska presentera Den Roliga Valbevakningen. Den där Kristian Luuk busar med Jimmie Åkesson på SVT:s valvaka och Peter Settman frågar Lars Ohly hur han torkar sig i röven i "Elfte timmen". Public service-televisionen har redan lovat Youtubefenomenet William Spetz i politisk show senare i år och Janne Josefssons och Belinda Olssons nya valsatsning beskrivs som samhällsjournalistikens Filip och Fredrik.

Jakten på Jon

Jakten på en svensk Jon Stewart har sannolikt pågått hela året i de stora mediehusen. Som programledare för den amerikanska nyhetssatiren "The daily show" har han med humorns hjälp fått ett av världens fånigaste länder att prata allvar. Han har röstats fram till det nyhetsankare amerikanska folket har högst förtroende för och det är lätt att förstå folket.

Jag älskar också Jon.

Men det är dags att inse faktum. Sverige kommer aldrig få en Jon Stewart. Jag vet, för jag har själv försökt. Detta handlar inte främst om min eller mina kollegers kompetens. Inte heller om resurser,USA:s manusskrivare eller dess producenter. Nej, inte ens om de obefintliga möjligheterna till politiskt ställningstagande inom public service.

Ett symptom

Det handlar om att Jon Stewart inte är ett föredöme, utan ett symptom. Som programledare för ett utrikesmagasin inser man hur extremt Sverige är. Hur ofta det som känns normalt här alltid ligger längst ut på skalan vid jämförelser med andra länder, särskilt vid frågor om förtroende. Inte bara för varandra och våra institutioner, utan också för våra politiker. När jag bevakat två presidentval för P3:s räkning är det uppenbart hur lite tillit som finns i det amerikanska samhället. Det är inbyggt i nationens politiska DNA. Varför är makten delad, med lagstiftande och exekutiv makt som kan blockera varandra? Man tror inte att människan har någon inneboende godhet, utan att hon måste begränsas. Lägg till den förgiftade tonen i det offentliga samtalet, och det enda som återstår är att skratta åt eländet.

Likadant var det på Island och i Italien som jag för "Korrerapporten" i P3 besökte inför deras val förra året. Där finns en grundmurad misstro mot etablerande krafter som gjort stå-upparen Jón Gnarr till Reykjaviks borgmästare, och komikern Beppe Grillos parti till det tredje största i parlamentet i Rom. I ett sådant samhälle blir narren den enda med moralisk auktoritet. Som tur är så har vi det inte så i Sverige. Vi dras inte itu, i stället samlas vi i mitten. Ideolog är ett skällsord, som signalerar att du vill sitta och vara orimlig när alla andra bara vill komma fram till en praktisk lösning.

Kan leda till politikerförakt

Överdrivet hånade får dig som programledare att i bästa fall verka oseriös, i värsta fall dum. Som att du inte förstår hur verkligheten fungerar, och då slutar pragmatiskt sinnade svenska väljare snabbt att lyssna. I värsta fall kan driften av ärligt uppsåt leda till verkligt politikerförakt.

Så därför måste de svenska medierna lägga ner sina ambitioner att försöka fostra en ny Jon Stewart. För ingen kommer ändå att lyckas. Det är tråkigt, men i grunden något bra.

 

Henrik Torehammar

kulturen@expressen.se

 

Henrik Torehammar är journalist och radioprofil. Han ska leda valbevakningen i P3.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!