Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sjölin: När allt tar slut och spärrarna släpper

SKONINGSLÖS. Leoparden hos Werner Aspenström symboliserar katastrofen vi aldrig kan undkomma.

Foto: Shutterstock

Vicellio Tizians "Kain och Abel".

Werner Aspenström med en mindre skrämmande kisse.

Foto: Stig A Nilsson

De annalkande leoparderna i Werner Aspenströms dikt har sedan 1949 representerat den outtalade, smygande rädslan.

Daniel Sjölin avslutar sommarserien med en sorgesång över en alltför bräcklig mänsklighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DOMEDAGEN - EN SOMMARSERIE OM VÄRLDENS UNDERGÅNG

Som i den klara oktobernatten

 

när de från norr kommande leoparderna

genombryter horisonten

och man samlas på torgen för att bedja

eller endast för att tyst betrakta.

Varför spärrar ni förstädernas gator?

Den ni väntar passerar inte förstäderna.

 

(Werner Aspenström, ur "Snölegend", 1949)

 

Kära ekorre,

Professorerna har betalt för att utreda om leoparderna i Werners Aspenströms dikt kan kopplas till tyska pansarvagnar, 40-talismens pessimistiska diktarkollegor, nihilismen, Bibelns undergångsprofetior eller djuret som symbol i författarskapet.

Journalisterna har till uppgift att byta ut ordet leoparderna mot ryssarna, IS-krigarna, båtflyktingarna, kapitalisterna, diktatorerna, traffickingoffren, demagogerna, barnarbetarna, narcissisterna, populisterna och klimatkollapserna - du vet allt det där som psykologerna menar att vi har dåliga mentala spärrar mot, när vi sitter förstummade av vanmakt och paralyserade av vår bottenlösa misströstan.

 

En poet däremot, bör hävda sin rätt att tala om leoparder. Det är leoparderna som bär denna dikt genom decennierna. Skygga, oåtkomliga och likgiltiga. Och är det inte en leopard som talar? Slutraden är inte typisk för Aspenström, han med kärvhetens förtröstan och miniatyrens okränkbara värde. Slutraden har en röst som är omänsklig och oresonlig.

Den avvisar mänskligheten lika lättjefullt som det stora kattdjurets iskalla gäspning. Det här skrevs ju innan reservatens och utrotningarnas tid, då en leopard var alltjämt en leopard och inget wwf-gosedjur för vårt förvirrande samvete över alla skövlingar.

Migranter i Italien. Foto: Carmelo Imbesi

Sedan dikten trycktes 1949 i samlingen "Snölegend", har månen glidit ytterligare 26,8 centimeter ifrån oss. Om pass ett par hundratusen år släpper den greppet och jorden börjar vobbla. Möjligen att björndjur, virus, bakterier och cancerstamceller klarar sig, men det frasiga kalkerpapper på vilka däggdjurens fyra hjärtkammare är ritade, tunna och knappt urskiljbara från granarnas genetiska tolkningar av ordet liv, kommer raskt att torka ut och frysa sönder.

 

Den dagen kommer vi dock knappast att uppleva. Varken vi eller de genetiska variationer av begreppet apa, som möjligen bryter fram genom våra kroppar och en dag gräver ut socklarna efter våra frihetsgudinnor, analyserar järnhalten i de sträckor där våra magnetbanor en gång löpte, eller hittar ner i de rasade bergrum där vi försökte begrava vårt gift i bentonitlera och varna för det med skyltar skrivna på dussinet utdöda alfabet.

Såvida inte varningarna levt kvar på nya språk i snölegender om utdöda kattdjur och drömspår efter bisarra människoidéer. Fast legender förvandlar sig snabbare än arter, och om de inte dör ut så klistrar de fast sig som främmande gensekvenser i de nya sagornas receptorer för trefaldighet.

 

Vårt ödesdigra val att överge nomadlivet och börja bruka jorden har på bara ett par tusen år förvandlats till ett dråp i Gamla testamentet. Den jordbrukande Kain som mördar sin bror, nomaden Abel. Och alla tror att det handlar om Gud, den gud som alltså försvarar det första spadtaget i bygget av undergången.

Det handlar om hacken i kontinentalsprickorna, där vi byggde våra civilisationer. Om bronset vi böjde till plogar att härska över marken i gårdar, om järnet vi bände till vapen att härska över gårdarna i riken, om stålet vi härdade till industrier att härska över rikena i företag, om kislet vi tämjde till elektricitet i datorer att härska över våra kroppar och sinnen. I dag kallar vi metallerna vi drar ur jorden för tvåprocentig tillväxt, den som främst tillkommer två procent av individerna inom vår art.

 

Nå, den förklaringen skulle inte Aspenström ha köpt så lätt. Han anade annat än de historiker som försöker förklara skeenden logiskt, annat än de ekonomer som än i dag håller fast vid den matematik som matematikerna för länge sedan utrangerat: de stabila systemens, förnuftets och väderutsikternas. Matematiken visade sig vara alltför sensibel och nervös för att inte mynna i ständiga tipping points.

Matematiken råkade vara konstnär, siffrorna var leoparder. Skottet i Sarajevo, depressionerna, missväxten, epidemierna, försök bara ni att reda ut!

Överfullt. Foto: Francesco Malavolta

Försök förklara vilken mikroskopisk vibration som fick ägget på högkant att välta. Svaret är att det välter; ju mer komplex situationen är och ju mer energi vi pumpar in i systemet, desto oftare kommer kollapserna. 1982 kopplades världens börser ihop - och rusade förstås - rätt in i sammanbrottet på bara ett par år.

 

Oljan. Vi går på amfetamin i ett extremt komplicerat beroendesystem och frågar oss varför jorden håller på att kollapsa, och hur många månader det dröjer innan metanet i ryska tundran bubblar upp och mättar den luft som redan nu har högre halt av koldioxid än på 800 000 år. Inte ens en pendel i vakuum klarar av att pendla stabilt. Inte ens ett vakuum klarar av att vara vakuum, inte ens Intet klarar av att vara Intet.

Det kan plötsligt bli något, och i en fluktuation som förintar sig själv blinkar lysmaskar och världsstäder, med sardinburkar, gråstenar och jublande myrstackar och ekorrsvansar som vi kan låna för att skydda oss mot mörkret ett par dagar.

Men den dagen månen släpper oss, samma måne som genom tidvattenkrafterna fick aminosyror och andra kemiska bokstavsfragment vid kusterna att ömsom torka ut, ömsom blötläggas, och plötsligt gå i blom, den dagen kommer vi inte att se. Matematikerna, numera sensibla och nervösa, talar om Filtret. Man har parat astrobiologins luttrade teser om att liv uppstår ganska lätt, bara betingelserna finns där på en planet, med det dystra faktum att vi under ett halvsekel lyssnat av miljontals stjärnor och frekvensfönster och inte hört så mycket som en harkling.

 

Om liv uppstår relativt lätt, och det ändå är så tyst där ute, visar statistiken och sannolikhetsläran att det måste finnas ett filter, något som gör att livsformer förintar sig själva innan de blir avancerade nog att påverka kosmos omkring sig.

Antingen är vi ensamma eller skapta av en gud eller självförintande eller hela denna trefaldighet. Ateistens största förhoppning ligger alltså i att vi är ensamma i kosmos. Hittar vi en bakterie på Mars vore det ett graverande stöd för att filtret troligen finns. Då har vi tydligen max 2000 år kvar.

Och i så fall hjälper det inte att spärra förstädernas gator. Filtret är inbyggt i vår art. Ja, hela vårt medvetande är ju ett filter vars uppgift är att gallra bland alla miljontals nervimpulser som varje sekund når vår hjärna. Avspärrningarna som utgör våra gårdar, våra riken, våra företag och grunden för vår teknik, är själva källkoden i den effektiva självutplåningsmekanismen som vi kallar förnuft.

 

Räddningsaktion. Foto: Alessandro Di Meo

Men det är spärrarna i hjärnbarken som gör att jag kan älska dig, kära ekorre. Det är i gryningen jag skriver detta, din pyjamas är varm, dina kinder svala av sömn, din mun rycker i ett leende kanske efter monstertrucken du hittar i din dröm. Dina små tassar griper om wwf-leoparden. Här inne i förstaden finns gunghästen, plastleksakerna under skrivbordet, dina systrar i rummet intill, här finns gluten och rent socker i skafferiet.

Jag måste hålla spärrarna uppe för att inte se dig kastas av din mor överbord från en kantrande flyktingbåt i Medelhavet. Skulle du skrika? Skulle liket av dig guppa en stund upp-och-ned med blöjan som boj? Det är spärrarna, dikena och barrikaderna som håller mig borta från bilderna där du lemlästas av en soldat eller förgiftas av tungmetallerna från sopbergen när du gräver efter föda.

Kära ekorre, den vi väntar passerar inte förstäderna.

Det gör däremot bödlarna, strålningen, stormarna, slaktarna, gasen, offren, bomberna, flyktingarna, farsoterna och alla dessa tårar.

Och de kommer inte för att de vill.

De kommer för att vi härskar, dikar ut och spärrar av.

 

Daniel Sjölin är författare och tidigare programledare för "Babel". Med denna text inleder han sitt medarbetarskap i Expressen Kultur.

DOMEDAGEN - EN SOMMARSERIE OM VÄRLDENS UNDERGÅNG

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!