Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sista sucken

REDAKTÖRENS LIV. Herbert Tingsten fotograferad 26 september 1971, knappt två år före hans död. Och Tingsten i tv-studio, samt Herbert och Gerd Tingsten, 1971.Foto: Lars Nyberg, Roland Andersson

DN:s legendariska chefredaktör Herbert Tingsten styrde den svenska samhällsdebatten i decennier.

I dag publicerar vi exklusivt det första kapitlet i Expressen-skribenten Per Wirténs kommande biografi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Per Wirtén

Per Wirtén, född 1958, är författare och mångårig medarbetare på Expressens kultursidor. Han skriver också regelbundet för bland annat Dagens arena. Ett urval av hans artiklar gavs ut i boken "Kosmopolitik nu!" (Tankekraft, 2009).

Wirtén har skrivit en lång rad böcker, till exempel "Där jag kommer från - kriget mot förorten" (Albert Bonniers, 2010), och "Populisterna - en berättelse om folkets århundrade" (Norstedts, 2000). Hans nya bok "Herbert Tingstens sista dagar, berättelsen om ett liv" (Albert Bonniers) recenseras den 9 april.

Under hösten 1973 föll Herbert Tingstens kropp långsamt samman. Jag föreställer mig att den helt enkelt upplöstes inifrån och att de olika kroppsorganen slutade fungera, ett efter ett. Den stora ballongmagen skrumpnade och kinderna magrade. Hans livliga rörelser blev långsamma och den intensiva rösten mattades. När vintern anlänt togs han in på S:t Eriks sjukhus i Stockholm, långt från den självvalda exilen i Sydfrankrike. Sedan gick det snabbt. Dagarna före jul kom de närmaste vännerna för att ta farväl. De mindes en man som styrt samhällsdebatten, skrämt sina motståndare med raka slag och varit lika infallsrik, bullrig och underhållande som ett fullsatt café i Paris en berusad fredagskväll. Nu låg han alldeles stilla.

Vitklädda sjuksköterskor och läkare passerade genom rummet, läste journalen, förde in nya mätresultat, hummade bekymrat och försvann i korridoren. Bredvid honom satt Gerd. 1926 hade de kastat sig in i en taxi på Manhattan, anlänt till stadshuset några minuter efter stängningsdags, skrapat ihop fem dollar för att muta vigselförrättaren att jobba övertid och gift sig. Det var fyrtiosju år sedan. Sedan dess hade de levt utan handbroms. Nu läste hon Vecko-Journalen om IB-affärens förvecklingar och det unga tennisundret Björn Borg. Det lätta vinterljuset föll in genom fönstren. Avlägset hördes slamret från lunchvagnarna. Ibland mumlade han några otydliga ord. Men för det mesta låg rummet i tystnad. Han hade alltid varit rädd för döden, men längtat efter stillheten, nu verkade de sammanfalla. Slutet kom närmare för varje timma, som att en diskret skugga sänkte sig ner genom huset.

Han avled på annandag jul. Nästa dag skrev Olof Lagercrantz en märkligt tvetydig dödsruna i Dagens Nyheter. När de först möttes - då Tingsten var tidningens chefredaktör och Lagercrantz redaktör för kulturartiklarna - hade de blivit som förälskade i varandra. Så småningom förvandlades förhållandet till laddad fientlighet. När jag nu läser dödsrunan förstår jag att den var en instruktion: Herbert Tingsten var ett storslaget misslyckande, en gapig röst från en mörk och passerad epok, bäst att glömma honom.

 

Den 26 december förklarade läkarna att hans liv var slut. Den 27 december förklarade Olof Lagercrantz att hans intellektuella arv var dött.

Lagercrantz tolkning blev den bestämmande. Tingsten erkändes efter sin död som ett monument, men hölls noga dold under en vit duk. Det vilade något skamligt över hans namn: han ville ju ha svenska atombomber. Han blev den ofta omnämnda, men ändå oberörbara. Alla hans böcker samlades på antikvariatens mest avlägsna hyllplan. Ingen frågade längre efter dem. Ingen läste dem.

Samma år Tingsten tvingades lämna arbetet som chefredaktör skrev Lagercrantz i sin dagbok: "Är Herbert inte endast en överlevare från ett förgånget skede, riddaren av några tankar som ingen betydelse längre har." Det var inte en fråga. Det var ett konstaterande. Men tänk vad fel han hade.

När jag började spana efter Tingsten märkte jag snabbt att det inte alls innebar att blicka ner i det till synes stillastående svenska 1950-talet. Nej, det var som att hamna mitt i en iskallt uppfriskande vårstorm där inget var riktigt säkert och allt stod på spel. Han var en intellektuell i oupphörligt krig med både sin tid och sig själv. Han följde samma ledstjärna som författaren Raymond Chandler: att skriva med förfärande uppriktighet.

Herbert Tingsten var i första hand en uthållig och påstridig kulturradikal. Det jag trott skulle bli en brottning med honom övergick till upptäckten att jag genom honom kunde skriva en historia om mina egna kulturradikala värderingars väg genom svenskt 1900-tal. Han visade sig vara länken mellan den första generationen kulturradikaler från förra sekelskiftet och de som trädde fram på 1960-talet, bland dem Olof Palme.

När Tingsten skrev var kulturradikalismen en provokation. I Danmark väcker den fortfarande upphetsade debatter och envist motstånd från konservativa. Men i Sverige verkar den ha gått ett annat öde till mötes och förlorat sin laddning. Nationalencyklopedin beskriver den på ungefär samma sätt som Olof Lagercrantz summerade Herbert Tingstens idéer: ett eko från förgången tid. En "benämning" som numera spelar "föga roll". Svenska Wikipedia har fräckheten att ifrågasätta om den ens "längre existerar" i Sverige.

Studentvänstern vände demonstrativt ryggen mot Tingsten. De ville bryta upp från allt de ansåg att han stod för och valde i stället Lagercrantz. Men egentligen hade han mycket gemensamt med 68:orna. Jag tror han kände igen sig i dem. Han hade samma vilja att driva alla ståndpunkter till dess yttersta konsekvens. Han avskydde auktoriteter och konventioner: kyrkan, monarkin, nationen och de besuttnas översitteri. Sent i livet skrev han en kärleksfull kritik av studentvänstern. Avslutningsvis kallade han unga människors längtan efter ideologisk rätlinjighet "denna lyckliga galenskap".

Herbert Tingsten levde och tvingades ta ställning under Europas farliga 1900-tal: två stora krig, förintelsen, totalitära lockelser från fascism, nazism och kommunism, brutala folkförflyttningar, koloniala frihetskrig och möjlig planetär utplåning i ett hastigt regn av atombomber. Jag tycker han klarade sig bättre än de flesta.

 

Det blev kulturradikalen jag började följa, som jag ville försöka förstå. Ibland hade han galet fel i sina ställningstaganden, men hans grundhållning är sällan svår att försvara. Hans frågor står kvar och flera av dem har blivit mina. Långsamt har jag förstått att jag också ärvt många av hans svar.

Tingstens död markerar även slutpunkt för en gestalt: den intellektuella som auktoritet. Kvar fanns Olof Lagercrantz och Jan Myrdal men även deras dagar var räknade. Den stora intellektuella mannen, för det var alltid en man, lämnade helt enkelt scenen och har aldrig återvänt.

 

När han var chefredaktör på Dagens Nyheter, mellan 1946 och 1959, blev han en gestalt alla andra var tvungna att förhålla sig till. Ingen kunde stå oberörd. Man var antingen för eller mot Tingsten. I andra europeiska och nordamerikanska länder framträdde vid samma tid andra författare och intellektuella med ungefär samma positioner, som Jean-Paul Sartre i Paris och Bertrand Russell i London. De blev ett slags moraliska auktoriteter som uttydde tidens rörelser och gav svar på svåra dilemman.

Jag saknar inte de stora intellektuella männen och deras auktoritet, att de försvunnit är en befrielse, men jag kan inte låta bli att fascineras av dem. Ingen svensk personifierar rollen så maximalt som Tingsten: intelligensen, arrogansen, påstridigheten och maktutövningen.

Att betrakta Europa i dag kan göra vem som helst dyster. Terrordåden under 2000-talets inledande år, finanskapitalismens krasch 2008 och slutligen eurokrisen har rubbat gamla ordningar. Den kompromisslösa åtstramningspolitiken utmynnar i förödande sociala konsekvenser. Ingen vet ännu vart Europa kommer ta vägen, men orden i vinden ger kalla kårar. Rasistiska partier har funnit sig till rätta i flera olika parlament. Islamofobi har blivit ett helt nytt politiskt begrepp för att beskriva hatet mot muslimer. Judar och romer attackeras. Döda migranter flyter i land vid spanska badstränder. Misstron mot Europatanken växer och har börjat ersättas med gammal nationalism. Idén om en alleuropeisk demokrati förlöjligas, i Sverige även från vänster. Den tidigare nyliberala politiska dominansen verkar helt enkelt ha ersatts av en stark konservativ våg.

Herbert Tingsten skrev oupphörligt kritiskt om just dessa fenomen: rasism, nationalism och konservatism. Han menade att de hängde samman. Hans kulturradikalt fientliga spets var riktad mot både det konservativa mörkret och kommunismens totalitära ambitioner.

Hans ord talar rakt in i vår tid. Därför måste Olof Lagercrantz intellektuella dödförklaring genast upphävas. Men jag är rädd att det kanske redan är för sent; att kulturradikalismen blivit så försvagad att den brister inför konservatismens nya anstormningar. Nationalencyklopedin och Wikipedia har redan anpassat sig till den nya tidsandan.

I Lagercrantz nekrolog fanns också några fina ord: "Vid hans död kan det finnas skäl att erinra om att verkligheten visserligen är mångtydig, men att utan sådana hundraprocentiga skrivsätt som Tingstens kan suddighet och otydlighet komma att bli dominerande. Tingsten tvingade oss att tänka efter, och provokationen har sin viktiga roll att spela i den politiska debatten. Om vi också ibland hamnade i positioner långt från hans, så var det hans iver som drev oss alla framåt."

 

Efter Herbert Tingstens död annandag jul 1973 konstaterade läkarna dödsorsaken som en kombination av skrumplever, levercancer och akut leverinflammation. Han dog av ålder och många års njutningsfylld spritkonsumtion.

Bara några månader tidigare hade han fortfarande stått vid Medelhavet i Sydfrankrike, lutat sig mot Gerd, andats in vinden och långsamt rört sig längs strandpromenaden.