Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sista skriket

KULTURBÄRARE. Naturhistoriskas sabeltandade tiger. Foto: Linda Wikström

Jakttroféer samlar damm i salongerna medan uppstoppade djur gillas på sociala medier.

Therese Bohman reflekterar över taxidermins historia och vår kärlek till det levande döda.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Gripsholmslejonets succé på Facebook - 300 år efter att det stoppades upp" löd en konkurrerande tidnings löpsedel i oktober förra året. På bild syntes det brett leende uppstoppade lejonet på Gripsholms slott, som med sin dumsnälla uppsyn fått tusentals människor att ta det till sitt hjärta och trycka på "gilla"-knappen på Facebook.

Uppstoppade djur (särskilt dåligt uppstoppade sådana) är verkligen en succé på internet. Men de är också ett fenomen med sin egen kulturhistoria, om vilken det utkommit en rad böcker de senaste åren. Mest omfattande är Rachel Poliquins "The breathless zoo. Taxidermy and the cultures of longing" (Pennsylvania state university press, 2012).

Den vetenskapliga termen för konsten att stoppa upp djur är taxidermi, sammansatt av de grekiska orden taxis, som betyder att ordna, och derma, som betyder hud. Rachel Poliquin skiljer på ett antal typer av uppstoppade djur, som alla har olika funktion: vissa djur har stoppats upp i vetenskapligt syfte, andra för sin skönhet skull, ytterligare andra som jakttroféer, vissa för att djuret varit betydelsefullt för någon medan det levde.

Den brittiske historikern Simon Schama menar i en essä om naturen att även de landskap som vi föreställer oss är mest opåverkade av vår kultur, vid närmare påseende kan visa sig vara en produkt av den. Detsamma gäller för uppstoppade djur, som befinner sig i skärningspunkten mellan natur och kultur: de ser ut som ett stycke natur, men är i själva verket produkter av det mänskliga begäret att bevara - att något dött fortsätter att existera är i högsta grad onaturligt. Uppstoppade djur är också alltid bärare av sin tids värderingar, kulturer och sociala kontexter.

 

Sin första storhetstid upplevde taxidermin med 1600-talets kuriosakabinett, där exotiska djur bar löfte om nya, ännu outforskade världar. Det var högsta mode i Europa att ha en egen samling uppstoppade djur som förts hem från upptäcktsresor, gärna så kuriösa som möjligt, som djur med två huvuden. Många av dem måste ha sett ut som karikatyrer av sin art, eftersom tekniken ännu var outvecklad och de konservatorer som fanns att tillgå antagligen inte visste mycket om de levande djurens rörelseschema och mimik.

I dag gör naturprogram på tv det möjligt för vem som helst att se djur från delar av världen man aldrig besökt. Under 1800-talet, taxidermins absoluta storhetstid, var det knappt ens möjligt att fotografera vilda djur: den fotografiska tekniken krävde ännu att den som blev fotograferad satt stilla. Enda chansen att se exotiska djur för den som inte hade råd eller möjlighet att resa var att se dem uppstoppade.

Åren runt 1820 blev en teknisk vändpunkt inom taxidermin när man började använda arsenik i beredandet av djurhudarna, vilket rådde bot på de tidigare besvären med insektsangrepp.

Medan tidig taxidermi mest gick ut på att fylla ut de preparerade skinnen med hö eller något annat material, börjar man nu använda ställningar som tunna grenar lindas kring för att bilda illusionen av underliggande muskler. Senare under 1800-talet övergår man till att skulptera kroppen i lera. Det är då den så kallade konstnärliga taxidermin uppstår.

Vid de stora världsutställningarna får taxidermi en framträdande roll, bedöms som konst och belönas med medalj. Samtidigt påbörjas uppförandet av stora naturhistoriska museer, med samlingar av uppstoppade djur som närmast skulle komma att likna Noaks ark. I USA och Skandinavien blir det även populärt med dioramor: montrar där uppstoppade djur arrangerats i miljöer som imiterar deras naturliga. Varje iscensättning var en exakt kopia av ett stycke natur, byggd efter studieresor med grundlig fotografering och noggranna skisser, hemförda exemplar av växtlivet på platsen, mått och färgprover. I Sverige anlades Biologiska museet på Djurgården, dit Bruno Liljefors anlitades för att måla bakgrunderna i montrarna.

 

Vad kan vara roligare än två marsvin som spelar krocket? Vad kan vara mer rörande än sex sorgsna kattungar i begravningskläder, som lägger en saknad familjemedlem till den sista vilan i en liten kattkista?

Inte mycket, ansåg man i det viktorianska England, där så kallade grotesker - uppstoppade djur iförda människokläder, inbegripna i mänskliga aktiviteter - var oerhört populära. I boken "Still life. Adventures in taxidermy" av Melissa Milgrom (Mariner books, 2011) berättas historien om Walter Potter, engelsmannen som med sin bisarra fantasi och drift att se döda smådjur ingå i mässingsorkestrar och cricketlag skapade ett museum för sina kreationer. Hans samling var komplett ända fram till 2003, då den auktionerades ut. Potter hade ingen vetenskaplig ambition med sina uppstoppade djur, utan enbart humoristiska: många av scenerna är parodier på det viktorianska samhällets vanor och konventioner.

 

Taxidermin ställer en rad motsatsförhållanden på sin spets: liv och död, människa och djur, natur och kultur. Kanske är det en förklaring till att samtidskonsten har en nära relation till de döda djuren - Damien Hirst och Nathalia Edenmont är två exempel. Att göra konst av döda djur är ett slags genväg: alla de där känslorna av obehag, fascination och provokation som man kan önska att konsten ska väcka, väcker djuren helt på egen hand.

Ett uppstoppat djur genomgår oundvikligen en process av förfrämligande när det går från att vara en individ till att vara ett objekt. Sigmund Freuds term das Unheimlich, det kusliga, sätter fingret på vari den obehagskänsla som många människor upplever inför uppstoppade djur består: det är något bekant som fått en helt ny dimension - av död - som gör det obekant, och därmed kusligt.

 

Djur som av någon anledning vunnit kändisskap under sina liv föräras ofta den tvivelaktiga äran att bli uppstoppade. Det första klonade fåret, Dolly från 1996, finns sedan sin död 2003 uppstoppat på National museum of Scotland. De första överlevande sovjetiska rymdhundarna Belka och Strelka (den mest kända, Laika, dog under sin tur i omloppsbana) delar numera sin tid mellan en glasmonter på Memorial museum of astronautics i Moskva och turnerande med en vandringsutställning om rymdfart. I boken "The afterlife of animals. A museum menagerie", red. Samuel J. M. M. Alberti (University of Virginia press, 2011) berättas historierna bakom några av de uppstoppade djurens kändisar. Där myntas även termen "mascotism", som en beskrivning av vad som sker när det som en gång var en levande varelse reduceras till symbol för ett museum, ett zoo eller ett fotbollslag.

Varje uppstoppat djur bär på en historia. Att låta stoppa upp ett djur är en förhållandevis dyr och komplicerad process och varje djur som genomgår den gör det av en anledning: för att det finns ett minne förknippat med det. Ett uppstoppat husdjur bär på historien om en vänskap under många år, en jakttrofé är ofta snarare en berättelse om (j)ägaren: om dennes mod och styrka och skicklighet.

 

Många av djuren i "The afterlife of animals" betraktades som hjältar under sin levnad - som slädhunden Balto, som blev känd i USA efter en heroisk insats där han vintern 1925 kämpade sig över hundra mil i snöstorm med difterimedicin till en isolerad by.

Mänskliga hjältar blir däremot sällan uppstoppade. I de fall avlidna människor balsameras och visas upp på lit de parade - påvar, presidenter, Mao och Lenin - är det alltid i samma pose: liggande, med slutna ögon och knäppta händer, som vi föreställer oss att en död människa ser ut. Att låta stoppa upp ett djur, till exempel sin döda hund, i position av just en död hund är däremot en bisarr tanke. Vi tycks vilja att döda djur ska fortsätta att se levande ut, medan döda människor ska se ut som att de har lämnat oss.

Balsamerad Lenin. Men undantag finns: När David Morales Colón sköts till döds i San Juan, Puerto Rico för två år sedan valde hans familj att ha en likvaka med den avlidnes balsamerade kropp iklädd jeans, tröja och solglasögon, arrangerad sittande på sin motorcykel medan vänner och familj tog farväl av honom. Det var också en så ovanlig händelse att det gav eko i tidningar runt hela världen.

I dag möter vi taxidermi främst i inredning. De senaste åren har man stött på uppstoppade djur i såväl inredningsmagasin som på barer och kaféer. Rachel Poliquin menar att det är något av en paradox att de tycks vara trendiga, eftersom ett uppstoppat djur är det ultimata omoderna objektet: själva motsatsen till det funktionella, hygieniska och massproducerade. Uppstoppade djur samlar damm och fyller inga praktiska funktioner, utan enbart emotionella, sentimentala, nostalgiska och estetiska. Att intressera sig för dem blir ett sätt att markera distans till de värden som samtiden omfamnar: en personlig romantisk motståndshandling i det lilla.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!