Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kurdiskan jag talade som barn är försvunnen

Foto: ASTRID GRELZ

Zara Kjellner berättar om erfarenheten att förlora ett språk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Jag sitter med min lillasyster och bläddrar i en bilderbok, vi pekar på olika djur och jag ljuder högt djurens läte för henne: ko, get och häst. Men min syster skakar på huvudet och tittar på mig med allvarlig blick: Nej. 

Hon bläddrar tillbaka i boken och pekar åter på djuren och gör ett annat ljud, mörkare, strävare. ”Hesp”, säger hon och pekar på hästen, och gnäggar sedan. 

Jag nickar, hon nickar också. 

Våra läten stämmer ibland överens, men lika ofta måste hon rätta mig och göra ett annat ljud. Hon är tålmodig och väntar tills jag har fått hennes ljud rätt, då vänder hon sida och fortsätter. Långsamt minns jag djurens läten på kurdiska, språket jag talade som barn men inte längre kan. Barndomens ljud är intakta och fram till nu konserverade men när min syster mjukt och allvarligt instruerar mig minns jag åter hur geten faktiskt låter. Tillsammans nystar vi upp språket, min lillasyster är noggrann och berömmer mig för varje gång jag lyckas. 

Språket måste erövras för att världen ska bli begriplig.

Agota Kristof skriver i den korta självbiografiska romanen ”Analfabeten” om stumheten hon möter i sitt nya hemland. När hon flyr Ungern till Schweiz blir franskan hennes nya språk, ett språk att erövra, ett fiendespråk. ”Jag har inte valt det här språket, det har påtvingats mig av ödet, av slumpen, av omständigheterna. Att skriva på franska är något jag måste, en analfabets utmaning”. Kristof behärskar snabbt franskan, hon lär sig tala och så småningom att skriva, inte för att hon vill utan för att hon måste. Språket måste erövras för att världen ska bli begriplig. 

Jag läser Kristof och jag läser bilderboken för min syster. Språkförlusterna är diametralt olika: där Kristof var tvungen att erövra ett språk fick jag två gratis. Två språk och två intakta världar varav en har tunnats ut och försvunnit allt mer. 

Agota Kristof.Foto: ULF ANDERSEN / W&W

Den sista gången jag träffar min farmor sitter hon med min hand i sin och talar till mig lågt. Familjen är samlad hos min farbror i Fredhäll och farmor är mittpunkten och under några minuter tar hon min hand och lägger den i sitt knä. Vi kan inte förstå varandra längre, svenskan hon lärde sig när hon flyttade hit är borta och min kurdiska lika försvunnen. Men hon fortsätter ändå, tyst och lugnt talar hon till mig länge innan hon släpper min hand och vänder sig mot en annan släkting. Kvar finns förnimmelsen av hennes mjuka hand. 

Kan en språkvärld försvinna? Var tar det vägen när det försvinner och vad händer med relationerna i och med försvinnandet? Allting vi är är ju språk. Agota Kristof skriver: ”I början fanns det bara ett språk. Alla föremål, ting, känslor, drömmar, brev, böcker och tidningar var det språket. Jag kunde inte föreställa mig att någon mänsklig varelse kunde yttra ett ord som jag inte förstod”. 

Barn strävar efter jämvikt, barn vill bli förstådda.

Min erfarenhet är annan, i början fanns där två språk, två världar. Men med tiden förlorade den ena sina konturer, den fanns hela tiden där, men det var inte lika enkelt att träda in i den. Ett motstånd uppstod och sista gången jag träffade min farmor kunde vi inte längre förstå varandra. Vi var vi inte främlingar, men något annat. Kristof beskriver hur hennes dotter gråter för hon inte förstår sin mamma längre, barnet lär sig snabbt det nya språket och glömmer lika snabbt det gamla och allting tvinnas samman tills språkförlusten och språkerövringen blir till en mur mellan dem. 

Exilens erfarenhet, som Kristof beskriver den, är språklig, där språket slutar vara ett medel för förståelse blir det till ett motstånd. Förluster och erövringar skapar mellanrum och avbrott, en dissonans i familjeförhållandena som är svåra att överbygga. 

Min syster tittar på mig med sin bruna allvarliga blick och fortsätter bläddra i boken, hon vill lära mig. Barn strävar efter jämvikt, barn vill bli förstådda. Svenskan och kurdiskan fortsätter tvinnas runt varandra, vi stänger igen boken och tittar ut genom fönstret. 

Ett flygplan korsar himlen och bildar en lång svans av rök bakom sig. 

”Teyare”, säger hon. ”Teyare”, säger jag. 

 

Zara Kjellner är författare och medarbetare på Expressens kultursida.