Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sista blosset på Kvarnen

NILS SCHWARTZ TAR SISTA BLOSSET PÅ RESTAURANG KVARNEN.
Foto: MARTINA MARTINA

I natt plockades askfaten bort från de svenska krogarna.

Nils Schwartz kedjeröker vid bardisken och räknar ner sekunderna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Klockan är 22.45 och det återstår fem kvart av min 45-åriga karriär som svensk krogrökare. Jag sitter vid bardisken på den klassiska Söderkrogen Kvarnen på Tjärhovsgatan i Stockholm med ett glas vitt vin och kedjeröker. Jag har ett nyöppnat paket Marlboro och hoppas att det ska räcka till midnatt när det här kapitlet i mitt liv sätter sin slutpunkt, som en sorgset dödad glöd i det stora svarta askfatet med Princereklam. Få se nu – 5 minuter per cigarett. 16 kvar. Jo, det bör klara sig precis. Den unge mannen bredvid frågar mig något om datorn som jag inte begriper. Han heter Otto Gabrielsson och är son till Jörn Donner. Jag tror inte mina öron. Den svenskspråkiga kulturens mest klassiska rökare näst efter Harry Schein! Det måste vara makterna som sänt sonen i min väg.

Klockan är nu 23.11. Trängseln har ökat vid bardisken. Inte många röker. Anpasslingar som har resignerat och gett upp i förväg. Jag tänder min åttonde cigarett och skickar i väg ett gigantiskt rökmoln mot bartendern som förkortar hans liv med lika många minuter som återstår till midnatt. Utanför strilar duggregnet. Temperaturen har krupit ner under tiogradsstrecket, kylslagen som en ickerökares penis. För några veckor sedan var jag i Sarajevo och satt och rökte cigarett efter cigarett i det stora frukostrummet på Hotel Saraj, medan regnmolnen dolde bergstopparna utanför fönstret. En smörgåsnisse bytte dukar efter varje frukostgäst. Det första han placerade ut på den nya duken var en rejält tilltagen askkopp. Män med tunga ansikten och billiga kostymer diskuterade affärer insvepta i vackert duvgrå rökskyar. Jag gråter vid minnet.

23.29. Jag beställer ett glas vitt till. Cigaretter kräver dessa drycker. Dessa drycker kräver cigaretter. Bartendern byter ut askfatet. Tio cigaretter kvar. Ångesten vill ut ur bröstet och sticker i halsen. Det svider på tungan, ögonen tåras.

23.41. En ung dam med piercad underläpp tränger sig fram och bommar en cigg. Desperationen växer. Sju cigaretter kvar.

23.47. Alltfler rökare samlas bakom min datorskärm och följer den tragiska nedrökningen mot undergången. Uppmuntrande tillrop och klappar i ryggen. Jag drabbas av ett akut hostanfall. Fem cigaretter kvar.

00.00. Jag släcker cigaretten och bugar mig med blottad hjässa mot det fimpfyllda askfatet. Men ingenting händer. Folk blossar vidare. Var är kravallpolisen? Men hallå!

00.07. Vacklar ut från Kvarnen. Måste ha nya cigaretter till frukosten i morgon. Meningslöst, overkligt. Resten av livet en räcka intetsägande dagar.