Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Siri Hustvedt tankar är som porlande vatten

KLAR. Tankegångarna är lätta att följa i Siri Hustvedts essäer. Foto: Marion Ettlinger
"Leva, tänka, titta".
Hustvedt. Foto: Cornelia Nordström

Annina Rabe njuter av Siri Hustvedt, en ljuvligt prestigelös intellektuell essäist.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄER

SIRI HUSTVEDT

Leva, tänka, titta

Översättning Ulla Roseen

Norstedts, 440 s.

Just nu verkar det glädjande nog råda något av en renässans för essäformen i den svenska litterära utgivningen.

Jag tänker inte bara på Karin Johannisson. Denna vår ges exempelvis nyskrivna essäer ut av Ulf Karl Olov Nilsson, Aris Fioretos och Maria Küchen.

Roligt är också att fler förlag tycks våga satsa på översatt essäistik, med namn som Rebecca Solnit, Annie Dillard eller George Orwell.

Och nu kommer även den norsk-amerikanska författaren Siri Hustvedts essäsamling "Leva, tänka, titta", i föredömligt klar svensk översättning av Ulla Roseen. "Föredömligt klar" är för övrigt också ett omdöme man kan fälla om Siri Hustvedts samling essäer.

Under läsningen associerar jag flera gånger till friskt, klart, svalkande vatten. Siri Hustvedt är alltid lätt att följa, även när hennes resonemang blir mer komplexa, och läsningen av hennes essäer ger i bästa fall en avsvalkad hjärna som tänker klarare.

Å andra sidan finns det också något svalt och kontrollerat över essäernas temperament. De går inte över gränsen till det som är fult, ens när de handlar om Prousts sadomasochistiska böjelser eller svår psykisk sjukdom.

En bok att umgås med

Den där associationen med kallt vatten hade för övrigt platsat i någon av Hustvedts essäer. Jag kan nästan föreställa mig hur hon skriver "En av mina läsare associerar mina essäer med friskt, klart vatten" och sedan glider ut i ett rikt resonemang kring vad denna association betyder.

För oavsett om hon skriver om sin migrän, om sin far, om Stig Dagerman eller om Louise Bourgeouis handlar det ytterst om hjärnan; om perception, association och minne. Vad är det egentligen som händer i oss då vi läser en bok, överfalls av begär eller drabbas av insomnia?

Hustvedt uppehåller sig gärna vid neurovetenskapen, om relationen mellan den och psykoanalysen och hur allt detta påverkar vår förmåga att skapa och uppfatta konst och litteratur. Hon beskriver själv i bokens inledning sina essäer som "ett slags tankeresor, en färd mot svar i ett starkt medvetande om att jag aldrig kommer att nå fram till vägens slut"; å andra sidan, är inte det en definition man kan lägga på all kvalitativ essäkonst?

Siri Hustvedt är befriande ärlig med att hon sällan kommer fram till någon slutsats i sina essäer, men i ett och annat lite sämre fall ger det en vag känsla.

I de bästa fallen - och de är många - blir det just en vindlande tankeresa, som i den långa inledande essän som dissekerar begärets mekanism; den där obestämbara längtan som driver oss alla, vars enda slutdestination är döden.

Siri Hustvedts essäsamling är en inbjudande bok av en prestigelös intellektuell - en bok att umgås med, att prata med.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!