Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Siri Hustvedt: Den skakande kvinnan

Siri HustvedtFoto: Cornelia Nordström
Siri Hustvedts nya bok börjar som en skakning från övre däck. Nina Lekander följer med på en resa genom kroppens mysterier.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SIRI HUSTVEDT | Den skakande kvinnan | Översättning Ulla Roseen | Norstedts, 223 s.

Siri Hustvedt är en av de sällsynta författare som kan få en förhärdad kritikerbrottsling som the old moi att gråta (Som vi älskade!). Med stor förväntan öppnar jag därför Den skakande kvinnan eller Historien om mina nerver och läser om hur författaren drabbas av konvulsioner under en minnesstund för sin far:
Fortfarande redigt talande skakar hela kroppen från halsen och nedåt, benen blir djupröda. Som ”en avrättning i elektriska stolen”, säger modern. Har detta med Hustvedts migrän att göra? Med barndomens krampanfall och inre röster? Psykisk stress eller neurologisk skada? Konversionssyndrom och/eller hysteri?
Nu inleds en tvärvetenskaplig resa på jakt efter en diagnos, den som ska ”abstrahera ’sjukdom’ från ’person’” i en värld där gränserna mellan själ och kropp, erfarenheter och gener, är oklara – men där vi har men inte är cancer men däremot är epileptiker, hysteriska eller bipolära.
I början blir det tajt medicinsk och psykiatrisk historia med lätt förvirrande hopp mellan det moderna USA, grekiska filosofer, Freud, Charcot och fallhistorier om självständiga vänsterhänder à la Oliver Sachs. Jag längtar då efter den ledsagande, pedagogiska högerhanden hos Karin Johannisson (som Hustvedt i all sin beläsenhet och av de matnyttiga fotnoterna att döma inte har tagit del av).
Och när jag på sidan 84 i Ulla Roseens förnämliga översättning ser att de vetenskapliga föreställningarna inte har ”gått framåt en enda tum sedan det arbetet som utfördes av dessa doktorer i slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet” undrar jag lite över meningen med det hela.

Men nej. Jag har fel. Börjar anteckna som en galning medan jag läser ut resten av boken. Och hur mycket ska jag hinna nätsöka innan jag måste lämna reccen?
För ju mer Hustvedt ger sig på själ/kropp-problematiken ur psykologiska och filosofiska och – därmed – även litterära perspektiv, desto mer spännande.
Hon berättar vad ”spegelberöringssynestesi” är, något som hon själv lider eller som författare snarare har nytta av. Hon sågar elegant och lättfattligt de mest extrema sociala konstruktivisterna liksom behaviorister och biologister (du är bara dina nerv- eller könsceller, varken själ eller erfarenheter är mätbara, id est inte verkliga).

Hon kretsar som en kognitivt nyfiken och besjälad kaja kring delikata ämnen som människors transcedentala, religiösa, metafysiska, psykotiska och konstnärliga erfarenheter utan ett spår av flum eller för den delen ”medicinsk materialism” – en term som lär härstamma från William James (1842–1910). Vilket i sin tur påminner mig om hur sympatisk den här gamla nordamerikanska pragmatismen är.
Dessutom. Samtidigt som Hustvedt drar brallorna av diverse ”hårdsinnade” anglosaxiska analytiska filosofer nyanserar hon bilden av Locke och prisar den ljuvliga Wittgenstein.
Jösses. Har inte plats att ens nämna resonemangen om minne, drömmar, fantasi och berömda författare med spännande diagnoser, typ den hyposexuella Simone Weils tinninglobsepilepsi. Men jag kan avslöja slutet:
Det finns inte bara kropp och medvetande, födelse och död. Utan även och alltid något ständigt fascinerande annat. En mystik för materialister som gör till och med en ateist tårögd.