Silad i filtret

Foto: Jens Meyer

Den information du söker på Google är tillrättalagd efter företagets vetskap om dina intressen. 

Håkan Lindgren ser en framtid där var och en blir instängd i sin egen bubbla av förvalda åsikter. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I våras bad Eli Pariser ett par vänner att googla "Egypten" och spara resultaten. Han gjorde det för att bekräfta en misstanke. Daniels första sida med sökresultat innehöll mest turistinformation och inte ett ord om revolutionen, som då var huvudnyhet överallt, medan Scotts resultatsida var full av nyhetslänkar om protesterna. Sedan december 2009 har Google övergått till att leverera individuella sökresultat, baserade på vad sökjätten vet om oss eller tror att vi vill ha (prova själv: sök genom en anonymiseringstjänst och du får andra svar). Parisers bok The filter bubble handlar om de konsekvenser det får.

 Google har blivit vår huvudsakliga portal till internet. Finns det inte på Google existerar det inte. Därför har det viss betydelse vilka länkar de väljer att dölja för oss. Om Google vet - eller tror - att jag är kristen, vad kommer jag att få se om jag söker fakta om ett kontroversiellt ämne som evolution? Ska Google servera de mest relevanta länkarna om klimatförändringarna och vem som låg bakom 11 september eller i tysthet bekräfta mina älsklingsföreställningar? Personaliseringen pågår vare sig du är inloggad eller inte. Den lär kunna stängas av, men fråga mig inte hur (när jag försökte hitta avstängningen upptäckte jag i stället att Google hade sparat mina sökningar sedan december 2006).

 Tidningar och nyhetssajter har också blivit sugna på personalisering, fortsätter Pariser. Det är en enkel sak att ge mig en personlig förstasida med de nyheter som just jag förväntas klicka på - men om en dagstidning börjar fungera efter samma princip som när en dejtingsajt matchar profiler kommer det att förändra nyhetsvärderingen en aning (2007 var Los Angeles Times mest lästa nyhet "världens fulaste hund"). Den samlade effekten av alla dessa filter är att var och en stängs in i en filterbubbla, ett privat internet, men inte ett som vi har valt själva, utan ett som storföretagen har valt åt oss.


 Pariser, som är vänster (han är vd för Moveon.org), upptäckte att Facebook utan att fråga hade plockat bort hans konservativa vänner från nyhetsfeeden. Mark Zuckerberg har sagt att en ekorre som dör utanför ditt hus kan vara viktigare för dig än "folk som dör i Afrika". Vet man att en tredjedel av alla amerikaner under 30 hämtar sina nyheter från sociala sajter förstår man vad det betyder.

 Skulle inte nätet ge oss mer och bättre information? The filter bubble visar oss hur mycket arbete som läggs ner på att ge oss ett nät som är motsatsen till den visionen. Eric Schmidt, Googles styrelseordförande, har sagt att individualiseringsteknologin "kommer att bli så bra att det kommer att bli mycket svårt för folk att se eller konsumera något som inte i någon bemärkelse har skräddarsytts för dem".

 Flera av de customsökningar jag önskat mig saknas där­emot fortfarande, för Googles personalisering är inte till för oss, utan för att sälja personaliserade annonser. Det är inte vi som är deras kunder - det är de företag som köper annonser av dem för 28 miljarder dollar per år.


 Googles algoritm för personliga sökresultat bygger på 57 kriterier. Några är inte svåra att gissa sig till (bostadsort, sökhistorik), men de flesta är okända. Det är upp till Google att övertyga oss om att de där kriterierna är intelligentare än "folk vill bara läsa sådant de håller med om". De algoritmer som driver filterbubblan utgår från "a bad theory of you", skriver Pariser, och jag är beredd att instämma. Jag är, kort sagt, inte intresserad av vad jag tycker om. Jag googlar för att peta hål på den bubbla jag är så bra på att skapa på egen hand.

 Och hur var det med skolboksdefinitionen av demokrati? Den förutsätter informerade medborgare som kan se bortom sitt eget ego. Filterbubblan, däremot, passar utmärkt ihop med populistisk opinionsbildning.


 Det internet vi långsamt har vant oss vid är inte det nät som målades upp för oss för tio år sedan. Istället har ett kommersialiserat nät växt fram, och dess huvudfunktion är att samla information om oss, skriver Pariser. Alla gratistjänster - Google+, Facebook, e-post, nyheter - är lockbetet.

 Sök efter "depression" på Dictionary.com och 223 cookies installeras, berättar Pariser, och snart ser du läkemedelsannonser på sajter som utbyter information om dig utan din vetskap. Jag önskar att Pariser hade gått djupare in på sådant istället för att ägna så många sidor åt att förklara varför filterbubblan inte är bra för vår kreativitet. Och vad blir nästa drag om allt fler börjar blockera de annonser som ligger till grund för gratistjänsterna? Jag funderar fortfarande på vad Aftonbladetchefen Anders Berglund sade om Adblock för några år sedan: "om det ökar så kommer vi självklart att vidta åtgärder så att våra annonser visas i alla fall".

 Det börjar bli dags att fråga sig om inte ett universitet eller ett antal samarbetande nationalbibliotek skulle kunna konkurrera ut Google med en icke-kommersiell, opartisk söktjänst. Och kanske vore det värt att betala en slant för en reklamfri e-post som inte samlar information om oss.


Håkan Lindgren