Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sila kameler

Foto: Eurenius Benkt

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När justitiekansler Göran Lambertz ska ge exempel på hur den ”hopplöst föråldrade” tryckfrihetsförordningen (TF) inte räcker till för att beivra brott tar han till ett fiktivt exempel.
Tänk er, skriver Lambertz, att en småstad översvämmas av klistermärken som hetsar mot en folkgrupp. Om klistermärkena är mer än ett år gamla kan vare sig JK eller någon annan åklagare åtala de ansvariga.
Exemplet är inte så illa hopkommet. Det tydliggör ett problem som är värt att fundera över. Kanske kan det vara dags att åter se över preskriptionstiden för tryckfrihetsbrott för brott där det saknas en ansvarig utgivare?
Men exemplet är illa valt för att styrka Lambertz förslag att skrota tryckfrihetsförordningen från 1766. Därmed inte sagt att Lambertz vill inskränka yttrandefriheten och dess grundbultar med bland annat meddelarfriheten och censurförbudet. Lambertz har genom sin gärning visat att vi inte bör vara nervösa för att den dagliga vården av tryck- och yttrandefriheten ligger i hans händer. Det finns heller ingen anledning att bli nervös när tryckfrihetsförordningen ifrågasätts. Reliker som inte tål raka argument bör avskaffas, inte tillbedjas.

TF och yttrandefriheten har alltid varit utsatt för kritik och tidvis inskränkts. Under andra världskriget stympades den i praktiken till närmast oigenkännlighet med en rad administrativa ingrepp som till exempel transportförbudet. Riksdagen stiftade också en lag som möjliggjorde censur och som vilade som ett damoklessvärd över pressen.
Men ur dessa erfarenheter växte något än starkare. 1943 års tryckfrihetssakkunniga gjorde rent hus med regeringens åtgärder. Grundlagarna skrevs om för att omöjliggöra införandet av förhandscensur eller transportförbud.
Det brukar heta att lagen inte hänger med tekniken. Sant. På något annat sätt kan det heller inte vara, så länge vi inte har synska lagstiftare. Men även om lagstiftningen med nödvändighet hamnar på efterkälken har ”reliken” visat sig anpassningsbar. När stencilapparaterna gjorde sitt intåg justerades TF så att även dokument framvevade på dessa slamriga maskiner fick grundlagsskydd. På samma sätt har yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) gett möjlighet för grundlagsskydd åt hemsidor på internet.

Lambertz vill inte
fortsätta att lappa och laga på regelverket. Men hur tunga är hans argument?
Jag har under åtskilliga år följt JK:s beslut när det gäller misstänkta yttrandefrihetsbrott. Någon statistik har jag inte, men mitt bestämda intryck är att det under de senaste sju åren inte kan handla om mer än en handfull fall där JK inte kunnat inleda förundersökning på grund av luckor i TF och YGL. Det gäller fall där det inte kunnat fastställas hur en skrift/föremål blivit framställt eller där preskriptionstiden gått ut.
Lambertz är oss – och i synnerhet Anders Chydenius, Peter Forsskål och övriga som gav oss vår vida yttrandefrihet – svaret skyldig när det gäller ett antal frågor.
1. Hur stor kvantitativt problem är det att förundersökning inte kunnat inledas eller har tvingats läggas ned alternativt att åtal ogillats på grund av luckor i lagen? Ge oss siffror åtminstone för 2000-talet.
2. Hur allvarliga är dessa fall? Handlar det om till exempel hets mot folkgrupp där enskilda utsatts för trakasserier och grupper för förföljelse? Eller rör det sig snarare som sådant som skulle kunna klassas ”förargelseväckande beteende” med rasistiska förtecken?
3. Vid vilka brottstyper utöver hets mot folkgrupp har JK känt sig vingklippt?
4. Enligt högsta domstolen är det hets mot folkgrupp att bära nazistiska emblem (mål 1996). Sedan dess har åtskilliga fällande domar avkunnats för bärande av till exempel armbindlar med hakkors. JK har målat upp det som ett stort bekymmer att hantera nazistiska flaggor. Faller de under TF eller inte? Frågan må vara berättigad. Men är det ett stort bekymmer? Är det inte möjligt att fälla någon som bär en flagga med nazisymbol på offentlig plats, även om flaggan skulle uppfylla kravet på att vara en tryckt skrift?
5. Hur många förundersökningar under 2000-talet har JK tvingats lägga ned på grund av att det varit utsiktslöst, alternativt skulle dra orimliga resurser, att få tag på gärningsmannen? Och hur många fall av den siffra Lambertz kommer att ange under punkt ett skulle troligen hamna i gruppen ”förundersökningen nedlagd, gärningsman okänd”?
 
Jag kan höra Lambertz invändning. Det handlar om principer, inte kvantitet. Det låter vackert och principfast. Inga resurser ska heller sparas för att utreda allvarlig brottslighet och då kan lagarna sträckas ut för att ge lagen en extra lång arm.
Men vid all lagstiftning och brottsbekämpning ska olika värden vägas mot varandra. Det gäller att behålla proportionerna och inse att om all kriminalitet ska kunna beivras krävs lagar och en brottsbekämpning som ger oss ett samhälle där vi inte vill leva.
Lambertz skäl för att avskaffa TF är inte bara att brottslingar kommer undan. Han ser brister i att vissa former av yttranden inte omfattas av grundlagsskydd, till exempel teaterpjäser. Orättvist och ett uttryck för osystematisk lagstiftning, kan tyckas.

Under andra världskriget
stoppades Karl Gerhards kuplett ”Den ökända hästen från Troja”. Det skedde med hänvisning till den lokala ordningsstadgan i Stockholm. Ett knep som säkerligen såväl utrikesminister Christian Günther och den ständigt kreative justitieministern K G Westman log gott åt.
Det är möjligt, om än inte helt givet, att ett grundlagsskydd skulle ha räddat kupletten. Vid en rättegång med jury hade Karl Gerhard fått försvara sig. Nu vred han i stället om kniven ett varv och gjorde satir av beslutet. Vid de kommande föreställningarna mimade han sig igenom texten medan publiken kunde läsa den i programbladet, han läste upp polisbeslutet och försåg hästen med en munkavle. Leendet hos firma Westman/Günther stelnade troligen inför denna satir och misslyckade försök att tysta en kritiker.
Det är inte okomplicerat att i detalj grundlagsskydda muntliga framföranden. Det förutsätter att de dokumenteras så att tvistigheter inte uppstår om vad som yttrats. Bland annat däri ligger styrkan i att koppla tryck- och yttrandefriheten till tekniken. Den blir ett paraply som skyddar andra former av yttranden, genom att det som inte får sägas kan tryckas.

Lambertz bör nu ge oss proportionerna på de bekymmer han anser vara så stora att vi bör överge TF och YGL. Jag dristar mig till att redan innan JK svarat att hävda att hans bekymmer väger lätt i det stora hela. Kanske kan JK:s huvudbry till del lösas med justeringar av TF och YGL och går inte det får vi leva med dem. Det tål demokratin.
Låt oss sila kameler och svälja mygg och i stället ta itu med de verkliga bekymmer som underminerar yttrandefriheten. Bland annat det vildvuxna och hätska som publiceras på internet och där ansvarsutkrävandet till stora delar lyser med sin frånvaro. Där har vi alla med olika infallsvinklar och ansvar, publicister, lagstiftare, åklagare och domare, ett gemensamt problem.

Nils Funcke
kulturen@expressen.se

Nils Funcke är chefredaktör för Riksdag & Departement

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!