Förra sommaren skrev journalisten Andrew Anthony en uppmärksammad artikel i The Observer. Han beskrev Sverige som en brottsplågad nation i moraliskt förfall bakom en allt tunnare politiskt korrekt yta. Den socialdemokratiska utopin har krackelerat, folkhemmet fallit samman. Anthony hänvisade visserligen till de aktuella affärerna kring Göran Lindberg och Sven Otto Littorin, men framför allt exemplifierade han sin kartläggning med Henning Mankells och Stieg Larssons kriminalromaner. Att basera utrikespolitiska analyser på böcker om brott kan tyckas en aning våghalsigt, men som sammanfattning av samhällssynen i svenska deckare var Anthonys text träffsäker.
I sin nya avhandling Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010 visar Michael Tapper hur bilden av ett Sverige i förfall är gammal och har formulerats både från höger - amerikanen Roland Huntfords sossekritiska bok The new totalitarians för redan 1971 samma resonemang som Anthony - och från vänster, i en socialistisk deckartradition som inleddes av Sjöwall-Wahlöö. Med dokumentära ambitioner beskrev författarparet en borgerlig välfärdsstat där den ständigt ökande kriminaliteten var ett symptom på ett sjukt samhälle - enligt den marxistiska historieanalysen ska det ju bara bli värre och värre ända fram till revolutionen.
Men vad har då hänt med den fiktiva svenska polisen efter att Martin Beck somnade med ett Mao-porträtt ovanför sängen i Sjöwall-Wahlöös sista bok Terroristerna? Tapper hittar två huvudfåror. Hos Leif GW Persson, Jan Guillou och Stieg Larsson är den fascistiskt anstrukna poliskåren ett större samhällshot än brottslingarna själva. Hos Svedelid, Mankell och Nesser, liksom i filmserierna om Beck, Johan Falk och Wallander, skyddar däremot polisen ensam folket från det kriminella barbariet.
De senare berättelsernas popularitet knyter Tapper till den högerextrema rörelsens landvinningar i samtiden. Att Henning Mankell skrivit Wallanderserien från ett uttalat vänsterperspektiv spelar ingen roll. Genom att beskriva brottsligheten som obegriplig och främmande spelar han ändå högerpopulisterna i händerna. I brist på stöd från statistiken är deras problemformulering, liksom anglosaxiska krönikörer, beroende av påhittade polisers rop på hjälp.