Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sigrid Combüchen: Spill. En damroman

DAM MED LASERBLICK. Ingen i Sverige skriver så utsökt prosa som Sigrid Combüchen. Foto: Andreas Rasmusson
Sigrid Combüchens nya roman skildrar en kort parentes i en kvinnas liv.
Nils Schwartz blir förförd av en fullständigt underbar berättelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SIGRID COMBÜCHEN | Spill. En damroman | Norstedts, 450 s.h

Det utsökta är en stilnivå mellan det sökta och det osökta – ett petnoga urval av fria associationer. Jag vet ingen i Sverige som skriver en så utsökt prosa som Sigrid Combüchen. De flesta kritiker sätter väl hennes stora Byronroman från 1988 högst. Det gör jag också, men så högt upp på piedestalen kommer jag inte åt med dammtrasan utan att hämta en stege att stå på.
Den av hennes romaner jag gillar bäst – det vill säga med hjärtat – är Korta och långa kapitel från 1992 – här tumlar sannerligen de hejdlösa infallen om med det ciselerade detaljarbetet på det allra utsöktaste sätt. Jag misstänker att Combüchen själv delar min förtjusning. Hon har nu två gånger återanvänt romanen, först i En simtur i Sundet (2003), där en av huvudpersonerna får en alls inte konstgjord nyandning, om än konstfull. Och nu i Spill, där ett fotografi som beskrivs på några rader sätts in i ett nytt men liknande sammanhang – en familj bosatt i en villa i den så kallade Professorsstaden i Lund, för övrigt samma stadsdel där Combüchen själv är mantalsskriven.

I romanens ramberättelse får en författare vid namn ”Combüchen” ett brev från en äldre svensk kvinna sedan många år bosatt i Spanien. Kvinnan har läst Korta och långa kapitel och känner igen det beskrivna fotografiet. Författaren ”Combüchen” har hittat kortet i en antikaffär medan hon sökte efter material till romanen. Nu svarar hon på brevet och låtsas att hon själv bor i huset där det är taget, bara något kvarter från hennes egen villa i Professorsstaden.
Låtsasleken med den falska adressen föder en romanidé i författaren ”Combüchens” lika rörliga som välsorterade hjärna, och hon börjar efterfråga detaljer ur den gamla damens familjehistoria. Denna är visserligen mest intresserad av att berätta om sitt liv i den spanska pensionärsexilen, men släpper ifrån sig tillräckligt många upplysningar för att författaren ”Combüchens” fantasi ska dra igång på alla cylindrarna.

Resultatet av denna process blir en fullständigt underbar berättelse om den unga bankdirektörsdottern Heddas liv och äventyr 1937–38, då hon tar studenten med idel stora A, men – eftersom hon är kvinna – inte anses vara värd en annan utbildning än en sömmerskekurs i Stockholm. Det var för övrigt samtidigt som min egen östgötska mor gick på en motsvarande utbildning på Tillskärarakademin i samma stad. Både hon och Hedda träffar snart en man och kommer att leva resten av sina liv som hemmafruar.
Spill är en roman om en kort parentes i en dåtida kvinnas liv – de där åren, eller ofta bara året, efter att hon lämnat sitt föräldrahem tills hon bildat ett eget hem med man och barn, ett enda flämtande och försvinnande ögonblick av frihetsrus och ångest.
Och som Combüchen skildrar det! Denna roman är så tungt jordbunden och samtidigt så fritt flygande över varje doftämne och frasande veck, så sinnligt närvarande i allt från menstruation till intellektualitet, i allt från textila accessoarer till politiskt bakgrundsmuller, i allt från osande stadsexteriörer till kvava rumsinteriörer, i allt från att kättjefullt förlora sin oskuld till att förgäves vinna respekt.

Combüchen kallar boken för ”en damroman”, efter Georg Brandes nedlåtande genrebeteckning. Den man som låter sig avskräckas av det är en idiot.
Här finns en brännvidd av laserögd kvinnlig erfarenhet att låta sig förföras, genomskådas och lära sig av.
Det kommer att ta tid innan jag har hämtat mig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!