Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

"Ship to Gaza- filmen är fylld med klichéer"

Barnläkaren Henry Ascher.
Foto: Sara Pettersson
Konstnären och politikern Dror Feiler.
Foto: Anders Wejrot
Författaren Henning Mankell.
Foto: Cornelia Nordström
G-P:s kulturchef Ingrid Norrman.
Foto: Jan Wiriden

I filmen om Ship to Gaza blir Israel den måttstock som varje jude ska bedömas efter.

Charlotte Wiberg om en filmdebatt som fastnat i slitna klichéer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I våras var det premiär för "Även de döda har ett namn", en film om barnläkaren Henry Ascher och hans engagemang i Ship to Gaza, i regi av Bo Harringer. Nu har kulturförvaltningen i Göteborg beslutat att detta är en film som bör ses av stadens skolbarn. Judar har protesterat, det har blivit diskussion, allt är så välbekant. Vi ska inte "blanda ihop staten Israel med judar", skriver Göteborgs-Postens kulturchef Ingrid Norrman till filmens försvar (24/9). Det är en sliten fras, och den avslöjar att Norrman inte kan ha lyssnat särskilt noga.

Hade hon gjort det så hade hon, hoppas jag, inte varit så nonchalant. Som om det inte fanns något anmärkningsvärt i "Även de döda har ett namn". Som att dela in judar i de som är okej, och de som inte är det: "Det finns två sorters judar: de som säger 'Det här ska aldrig hända oss igen', och de som säger 'Det här ska aldrig hända någon igen'." Så sägs det i filmen.

Israel blir en måttstock

Det som aldrig mer ska hända är Förintelsen. Den behandlas som en probersten. De goda judarna har dragit den rätta lärdomen ur prövningen. De dåliga hejar på Israel, som indirekt alltså sägs syssla med en ny förintelse.

Israel blir i den analysen också en måttstock som varje jude ska bedömas efter.

Så primitivt diskuteras inte sexism, antiziganism och främlingsfientlighet på våra kultursidor, vid våra demonstrationer eller i filmer som vi visar i skolorna. Men i fråga om antisemitism ligger nivån nära botten. Och om den kritiserade själv är jude (som Dror Feiler, den som i filmen talar om två sorters judar), avfärdas kritiken per automatik.

Henning Mankell skrev också i Göteborgs-Posten (23/9) att "alla känner vi till det gigantiska tolkningsföreträde de proisraeliska krafterna inte minst genom medier har. En film om Henry Ascher kan genast kontras med tio filmer om 'den israeliska rättfärdigheten'."

Jag skulle bra gärna vilja veta vilka alla dessa filmer är. Finns det ens en enda svensk film som demonstrerar "israelisk rättfärdighet"? Diskussionen hade mått bra av lite färre klichéer och slappa antaganden.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.