Sevärd Netflix-dramatik i maratonföreställning

RECENSION. Mastodontföreställningen ”Nationen” inleds i form av en biofilm. Scenen på Backa teater i Göteborg har gömts bakom en enorm duk där en polisthriller spelas upp, komplett med ett fräsigt intro värdigt en Netflix-produktion.

Den svarta pojken Ismaël (Adam Sheik Abdullahi) är försvunnen och en polis misstänks ha med saken att göra, vilket föranleder en internutredning på stationen. Men snart blir det tydligt att det är mer komplicerat än så och såväl Ismaëls religiösa halvbror (Nemanja Stojanović) som hans biologiska mamma (Doreen Ndagire), fosterföräldrarna (Ylva Gallon och Rasmus Lindgren), en byggherre (Emelie Strömberg) och en homosexuell, pedofilanklagad politiker (Ove Wolf) är snart intrasslade i härvan.

Låter det invecklat? Det är det. ”Nationen” är en Göteborgsanpassad version av den holländska pjäsen ”The nation”, skapad i dialog med invånarna i Haag. Det är en politisk, dystopisk och framtidskritisk skildring av dagens samhälle, som både spelar på och driver med fördomar, rasism och religion.

Kameran är närgången och skakig, vinkeln statisk och klippen långsamma. Ändå tar det ett tag innan jag förstår att allting utspelas live där bakom duken. Så kommer regissören Beata Gårdeler också från film- och tv-världen – detta är hennes debut som teaterregissör.

Men varför skulle man vilja slösa bort pjäsformatets alla styrkor på någonting som mest påminner om en lågbudgetinspelning av ”Wallander”? Duken blir en onödig barriär som förtar nerven och närvarokänslan.

Ändå kan jag inte annat än imponeras av både ambitioner och utförande

Ja, det inser även regissören, som efter en knapp timme hissar upp kulissen och släpper ut skådespelarna. Det betyder inte att vare sig kameran eller videoprojektionerna försvinner; upplevelsen blir snarare som att befinna sig på inspelningsplatsen för en film, komplett med specialeffekter och tekniska knep.

Föreställningen är oerhört lång: nära fem timmar, och då är detta ändå en något förkortad uppsättning. Att titta på den känns som att sträckkolla på en tv-serie och mot slutet märker jag att jag helst hade velat pausa och se klart resten imorgon.

Samtidigt är rollfigurerna så många och intrigen så pass invecklad att tiden ändå inte räcker till. Vissa spår får inte utrymme att utvecklas medan andra scener ges för mycket plats. Till exempel ägnas hela avsnitt två åt en skämmig pastisch på SVT:s ”Debatt”.

Ändå kan jag inte annat än imponeras av både ambitioner och utförande. Som serie hade ”Nationen” varit knappt sevärd, men som kollageartad, genreöverskridande och nyskapande teaterpjäs är den nästan oumbärlig. Om inte annat är de båda brödernas hjärtskärande dialog i slutscenen väl värd all investerad tid. Där vinner teatern över tv:n.

Sara Berg är kritiker på Expressen Kultur.