Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sett i gläntan

Stark debut. Stig Larsson kommer att återkomma till Pernilla Berglunds poesi. Foto: Pär Olofsson

I Pernilla Berglunds "Tilltar" skildras jagets kamp under passionen.

Stig Larsson har läst en ovanligt mogen debut där varje sida känns nödvändig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

LYRIK

PERNILLA BERGLUND | Tilltar | Teg Publishing, 70 s.

Det var många år sedan jag läste en så mogen och genomarbetad lyrikdebut som Pernilla Berglunds "Tilltar". Men jag vill poängtera att jag inte uppfattar den som språkförnyande, som Ida Börjels "Skåneradio" eller David Vikgrens senare samlingar, till exempel "Ordning". Snarare ser jag den som traditionell. Det finns en ton av Ulla Olin, Anna Rydstedt, Lennart Sjögren. Betydligt äldre poeter. Boken skulle kunna vara skriven för 30 år sedan.

Bara det gör att jag hajar till.

 

Men det är naturligtvis inte bara det. Det som gör att "Tilltar" växer som bok efter en fjärde genomläsning är allvaret. Skyddslösheten.

Det här är inte en bok som är skriven bara för att poeten vill ge ut en diktsamling. Anse sig vara poet.

Jag upplever det som att det finns en kamp i boken. Berglund vill inte ge ifrån sig orden. Känner att hon måste. Tvekar. Något är på spel.

Det handlar om kärlek. Om ett du. Ett älskat du. Och hur ogenomskådligt detta älskade du är.

Och det märkliga:

Hur, om inte lika ogenomskådligt, så ändå svårförståeligt jaget är inför sig själv.

Vet vi verkligen vad vi vill (och vart vi är på väg) under passionen?

Detta gestaltar Berglund mycket skickligt genom beskrivningar av den västerbottniska naturen. Trädkronorna som vi aldrig ska nå. Skoterspåren vars slut vi aldrig kommer att ta oss för att se. Storspovens läte (som kommer till en liksom halvvägs).

Jag väljer ett exempel:

Jag ska låta det tänkta vara. Jag ser det inte som det är,

en betydelse av. Du talar inte till mig, det är hur jag

känner. Jag grumlar älven, stänger dammen och

torrlägger. Dalgången, en utgrävd ränna, klipphällar,

laxtrappan. Jag lämnar det stilla och utan det ständiga

dånet, vattenmassorna, utan rörelse.

 

Observera kommat i slutet av den första raden. Det är så klart inte ett skrivfel. (Även om Berglund tillåter sig ganska få sådana, vad ska vi kalla det, konstigheter.) Det får till följd att utsagan "Jag ser det inte som det är" läggs som en transparang över utsagan "Jag ser det inte som det är en betydelse av."

Det uppstår en dallring, ett slags dramatik, i själva den meningen.

 

Men det kanske mest imponerande med denna debut är att jag inte kan hitta några svagare partier. När det gäller debuter brukar man annars alltid hitta sådant som inte borde ha varit med. Sidor som poeten en si så där tio år senare egentligen skulle ha velat stryka.

Det ligger lite grand i sakens natur. Man mognar som poet. Får ett strängare omdöme.

I det här fallet skulle jag kunna citera lite på en höft. Varje sida känns nödvändig - och har den grad av täthet som den sida jag nyss citerade.

Därför kommer jag nog att återvända till "Tilltal" en femte gång. För så är det ju med bra poesi. Man blir aldrig riktigt klar med den.

Och - det känner jag att jag måste tillägga - det beror inte på att jag tror mig om att till slut kunna förstå dikten fullt ut. Bra dikt är aldrig medvetet svårt skriven. Det finns en nödvändighet i det svårgenomträngliga. För att inte säga ogenomträngliga.

 

Det är alltså inte som någon sorts sudoku.

Vi återvänder till en bra dikt därför att vi vill det. Den ger oss hela tiden något mer. Egentligen är det inte konstigare än att vi kanske återvänder till en viss skogsglänta, den är aldrig riktigt likadan. Är det inte en vit fjäril jag ser där? Eller är det en alldeles sjusärdeles stor snöflinga?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!