Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Serranos hädiska gester på Fotografiska

KRUCIFIX I URIN. Andres Serranos fotografi "Piss Christ" från 1987 kan ses på Fotografiska museet.

Nils Forsberg ser hädelse på Fotografiskas Andres Serrano-utställning och konstaterar att ingen undrar vad det ska vara bra för.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

ANDRES SERRANO

Fotografiska museet, Stockholm

Till 17/5

Det var åren kring 1990. Andres Serrano hade med fotografier som "Piss Christ", krucifix nedsänkta i vad som sades vara konstnärens urin, väckt ramaskri i den kristna högern i USA och bestörtning bland katoliker.

Men i de sammanhang jag rörde mig frågade ingen vad provokationen skulle vara bra för. Ingen hyste någon som helst sympati för dem som kände sig kränkta över att deras heliga symboler smutsades ner. Den allmänna meningen kring kaféborden i universitetsstaden var att det var rätt åt dem. De var ju konservativa, abortmotståndare med kvinnosyn från medeltiden. Religion var överhuvudtaget inte värd någon särskild respekt.

 

Man kan konstatera att 20 år senare är synen på kränkning av religiösa symboler annorlunda. Åtminstone när det gäller vissa religioners symboler.

När man ser Fotografiskas Serranoutställning kan man också konstatera att hans konst knappast håller den komplikationsnivå som konstvärlden annars brukar önska sig för att omfamna något. Den hämtar sin estetik från reklamfoto och sina tydliga motsatsförhållanden från en folklig katolsk tradition, långt från skolastiska utläggningar.

Man behöver liksom inte vara teolog, eller ens konstkritiker, för att fatta symboliken i bilderna av kroppsvätskor eller lik på bårhuset.

 

Ja, det gränsar till kitsch. Men samtidigt glimtar något rättframt och skyddslöst fram i den naiva enkelheten, något som känns djupt religiöst. Bäst är porträtten på uppsnyggade uteliggare i poser hämtade från klassiskt måleri och den kärlek till de utsatta som de utstrålar. Mycket mindre bra är en serie superesteticerade närbilder av skjutvapen.

Men det är den där frågan om kränkande som stannar kvar. Om respekten för religioner har ökat, varför är det inte fler sekulära människor som tycker att Serranos hädiska gester är smaklösa?

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.