Solen lyser blekt och fint in i den vitmålade ateljén. Joanna Hellgren kokar te och bjuder på hembakade minipepparkakor. Måtta, begränsning, stilla silvrigt blyertsskimmer över boksidorna.
Grafisk design och illustration heter linjen på Konstfack där hon examinerades 2004. Ett utbytesår i Paris gjorde att Joanna Hellgren kom i närkontakt med franska BD, Bandes Dessinées, serier som har en helt annan spännvidd i Frankrike än här. De är satir och berättelser och allt däremellan som vänder sig till vuxna som helt ogenerat tjuvläser hela album på FNAC (den stora bokhandelskedjan), bekvämt lutade mot en bokhylla. Eller helt enkelt nerglidna på golvet.
- Javisst, kostymgubbar och tonåringar. Och jag med, ler Joanna. Hennes första serieroman lät hon trycka själv i 30 exemplar på franska, Mon frère nocturne och svenska, Min nattbror. Den gavs sedan ut av ett franskt förlag och blev uppmärksammad och utvald till den internationella seriemässan i Angoulême 2009.
- Språket präglades av att jag först skrev den på franska, som jag fick lite hjälp med, och sen översatte till svenska. Kanske ett knappare, enklare språk än om jag hade skrivit i omvänd ordning. Erfarenheten från Frankrike vidgade mina begrepp om hur serier kan se ut och om hur bokhandlare och förläggare tycker att de kan se ut. Jag mötte personer i 25-årsåldern som hade gått en fransk utbildning för bokhandlare och sedan öppnat eget - deras syn på serier liknar inte alls den svenska förlags- och bokhandelsmodellen.
– I Sverige räknas inte serierna riktigt och en recensent kan helt glatt skriva "jag vet ingenting om det här, men..." och det är märkligt. Det finns ett stort kunnande också i Sverige, till exempel inom Seriefrämjandet, och förlaget Galago har varit betydelsefullt. Men generellt finns det en stor okunnighet om bilder.
I Min nattbror finns inga pratbubblor utan texten bildar block invid bilderna, mer bilderboksaktigt. Den är ritad i svart tusch, och har en poetisk och symbolisk tyngd som i de tre böckerna om Frances byggs upp mer långsamt avvaktande och finstilt. Frances rör sig i ett nyanserat grått landskap och vid ett slags vanlighetens rand. Hennes uppväxt är en stomme i berättelsen, som också rymmer historien om Frances far, en drop-out som alltid bryter upp och låter andra ta hand om sin dotter. Dessutom innehåller Frances-sviten bilder från en odramatisk interiör i en regnbågsfamilj och den ringar framför allt in den svårfångade känslan av intighet, tomhet, undran och vilsenhet som präglar mångas tonår.
- Jag gjorde den bara sån som jag ville ha den själv, utan någon särskild tanke på vilken ålder läsarna skulle ha. Den kan läsas av en 80-årig tant i Toulouse lika väl som av en tolvåring i Umeå. Frances kom också först på franska, och recensenterna tyckte att den utspelar sig i Sverige. Den alltid närvarande naturen och vemodet upplevs som skandinaviskt.
- Jag skapar en stämning jag trivs med. Jag har alltid varit en som hellre sitter och läser än spelar spel. Att Frances faster Ada är ihop med en annan kvinna är mindre ett beslut än vad motsatsen skulle ha varit. Jag ville inte att det skulle vara något hon ifrågasatte, hon är en vuxen som vet vem hon är. Det är inte alltid så dramatiskt, bara ett vanligt förhållande.
Behovet av lyckliga eller uppmuntrande slut brukar framhållas i konst för unga. I Frances värld kan det se uppgivet ut. Finns det hopp och framåtblick i berättelsen om Frances?
- Jag tycker själv att det finns hopp i böckerna om Frances. Att människor kan mötas även om de tappat bort varandra. Frances har ett hem hos sin faster, hon får en vän, hon har inte blivit störd av sin trassliga barndom. Hon har fortsatt hjärtat på rätt ställe.