Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sent ska syntarna vakna

Elegant Machinery Foto: Depeche Mode Baar
Johan Wirfält om den osynkade sverigedemokraten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

På gymnasiet var ett par av mina bästa kompisar syntare. De lyssnade på Front 242 och, förstås, Depeche Mode. De hade läderrockar, skarpa sidbenor och nackar snaggade ner till skinnet. De pratade om socialism och ABF, där de kunde starta studiecirklar för att finansiera inköp av trummaskiner till sitt band.
I skolan, däremot, trodde folk att de var nynazister.
Den högerextrema stämpeln har syntkulturen dragits med sedan tidigt 80-tal, då tyska DAF ekiperade sig i gestapoliknande läder och släppte den (ironiska) dansdängan ”Der Mussolini”. Lika länge har mången missförstådd syntare vänt sig mot fascistanklagelserna.

Om detta påminner en diskussion som blossat upp i svenska syntkretsar de senaste veckorna. I början av november offentliggjorde nystartade synt- och electronicafestivalen Stockholm Goes Alternative sitt program för nästa år. Bland de bokade artisterna finns Elegant Machinery, en trio som i över 20 år släppt skivor med snäll nostalgisynt. Fansen kallar dem EM. De låter ungefär som ett svengelskt Human League.
Dessutom heter en av Elegant Machinerys medlemmar Richard Jomshof.
Jomshof, riksdagsman sedan september, är som bekant en av Sverigedemokraternas chefsideologer. Han sitter i partistyrelsen samt verkställande utskottet och är ansvarig utgivare för partiorganet SD-kuriren.
Elegant Machinery är ett ”icke-politiskt band”, förklarade han i en intervju förra året, musiken ”handlar om att ha roligt” och av de övriga medlemmarna finns en liberal och en sosse.
Så enkelt kan man avfärda ideologi i ett popsammanhang. Så enkelt kan man också röra ihop en politik där främlingsfientlighet utgör själva kärnan med liberalism och socialdemokrati – två rörelser som alltid haft människors lika värde som utgångspunkt.

När festivalen bokar en grupp vars mest kände medlem också råkar vara frontfigur i Sverigedemokraterna bidrar man till begreppsförvirringen. SD:s kommunikationsstrategi handlar nästan uteslutande om en sak: att bli ”rumsrena”. Därför går det inte betrakta deras företrädare som apolitiska i ett visst sammanhang. För SD har även en syntfestival ett symbolvärde.
Och Sverigedemokraterna har, till skillnad från syntare, sedan länge accepterat att politik och symbolik hör ihop.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!