Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Seierstad har svårt att förstå IS-flickorna

LOCKAR UNGA. Kvinnliga IS-anhängare viftar med flaggor och vapen på väg mot Irak från den syriska staden Raqqa.
Foto: BONNIERS
Foto: BONNIERS

I Åsne Seierstads nya reportagebok reser två norska systrar till Mellanöstern för att ansluta sig till IS.

Ulrika Kärnborg läser "Två systrar", en partisk men viktig skildring av de krafter som driver allt fler att vända västvärlden ryggen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

ÅSNE SEIERSTAD
Två systrar
Översättning Jan Stolpe
Albert Bonniers, 470 s.

Under chockvågen efter valet av USA:s monstruösa motsvarighet till Bert Karlsson, Donald Trump, började många politiska kommentatorer fråga sig vilken roll reaktionen spelar i vår tid. Frågan ”Hur kunde det ske?” har successivt ersatts av ”Varför såg vi det inte komma?”.

Hat, sorg och äckel inom det som Trumps anhängare kallar det liberala etablissemanget håller på att bytas ut mot djupare analys. Just nu, just här, i en västvärld som dignar av överflöd, väljer otroligt många att ansluta sig till starkt värdekonservativa eller fascistiska rörelser trots, eller kanske just därför, att de förordar en politik som är ologisk och kanske farlig.

Mening till varje pris

Det är svårt att inte se det här som ett kvitto på att något har gått, ja, kanske förlorat. Välstånd – om än ojämnt fördelat – är tydligen inte allt. Människan är ett djur som längtar efter mening, ibland till vilket pris som helst.

Men hur ser den längtan ut? Kan vi sätta namn på den?

I sin nya bok "Två systrar" försöker Åsne Seierstad teckna samtidens rörelse bort från det moderna. Reportaget om två muslimska systrars resa från Rykkinn till Raqqa är verkligen brinnande aktuell läsning, det kryper i hela kroppen när jag följer de två unga, begåvade kvinnornas gradvisa nedsjunkande i ett depressivt mörker.

Norska medier hade fel

Det var på hösten för tre år sedan som norsk-somaliska Leila och Ayan (namnen är påhittade), två högpresterande och viljestarka tonåringar, i all hemlighet lämnade hemmet för att ansluta sig till IS i Raqqa, Syrien. Deras far, Sadiq Juma, som hjälpt Seierstad med research och i stort sett allt annat, blev förtvivlad och kontaktade advokaten Geir Lippestad för att bistå familjen. Norska medier tecknade tidigt en bild av att flickorna hölls fångna i Syrien mot sin vilja, och att de inget annat önskade än att komma hem så snabbt som möjligt.

I verkligheten hade de emigrerat av egen fri vilja. Efter en längre period av radikalisering i Norge, där de båda kom i kontakt med karismatiska muslimska ledare, började de ta avstånd från sina smått rasistiska klasskompisar och hela det norska samhället (något som Seierstad inte gillar), vilket till sist ledde till att de valde att klä sig i niqab.

Familjen faller sönder

I beskrivningen av flickornas vardag, använder Seierstad mycket norska glasögon: det finns en tydlig partiskhet här, en brist på förståelse för hur det är att vara annorlunda och utanför.

Genom den förtvivlade pappan följer Seierstad hela processen: flickornas ”avhopp” och tonårsvigslar med kända IS-krigare, föräldrarnas kamp med norska, turkiska och syriska myndigheter och familjens sönderfall när flickornas mor flyr tillbaka till Somalia.

Metoden är densamma som i Seierstads hyllade reportage om Anders Behring Breivik. Genom att använda researchen för att gå in i ”huvudet” på personerna skapas en illusion av karaktärer i en spänningsroman, något som bland andra Jan Guillou var kritisk mot redan vid Seierstads bokdebut.

Längtan stavas gemenskap

Även här finns en rad frågetecken. Vad betyder det till exempel att det är pappan, Sadiq Juma, som har tagit initiativet till boken? Eller att ingen av flickorna har tackat ja till att medverka?

Men trots många tveksamheter tycker jag att Seierstad går i land med uppdraget att sätta i sammanhang snarare än att vifta med pekpinnar. För längtan har verkligen ett namn, och det stavas gemenskap.

 

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker i Expressen.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.