Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Segerns bitterhet

VAR DET ALLT? Efter mötet i tv-studion där Jan Guillou vann en förkrossande seger över Paul Frigyes såg han helt ensam ut. Foto: Thomas Winje Øijord

Problemet med Paul Frigyes indragna bok om Jan Guillou är inte sakfelen.

Jens Liljestrand läser ett nördigt porträtt som inte lyckas lämna fotnotsnivån.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PAUL FRIGYES

Höjd över varje misstanke. En bok om Jan Guillou.

Originalutgåva, indragen av förlaget.

Norstedts, 332 s.

 

"Min bok om Guillou behövs", ska Paul Frigyes sammanbitet ha sagt till SvD när han i förrgår lämnade krismötet hos förlaget. Den defensiva formuleringen ekar genom min läsning av "Höjd över varje misstanke" - den nu indragna originalutgåvan – eftersom jag inte för mitt liv kan se vad detta behov skulle bestå av.

Problemet är nämligen inte att Frigyes tycks ha snubblat på sina fötter i sina försök att beslå Jan Guillou med att ha farit med osanning, utan tvärtom att dessa försök är så tama och garderade och dessutom för det mesta rör rena trivialiteter.

Boken är, vad än Guillou har sagt, inget karaktärsmord och de påtalade felaktigheterna (som förvisso säkert är obehagliga för den som drabbas) är alls inte bokens kärna. Boken har ingen kärna. Den är ibland en intervjubok, där Frigyes andäktigt sitter i Östermalmsvåningen och för timslånga samtal med sitt objekt, ibland en studie av den svenska medieoffentligheten, ibland en tämligen anspråksfull life-and-times med Henrik Berggrens Palmebiografi "Underbara dagar framför oss" som uppenbar förebild, ibland ett grävjobb som vänder på varje sten, ibland en maktbiografi där den tacksamma sagan om underdogen och ensamvargen som blev landets skickligaste mediedomptör överskuggar den konkreta individen.

Frigyes försöker göra allting och åstadkommer därför tyvärr nästan ingenting.

Har man läst Jan Guillous egna memoarer framstår Frigyes bok i bästa fall som ett komplement, inte ett korrektiv. Den följer samma snitslade bana: Fibban, sen FiB/Kulturfront, sen IB, sen Geijeraffären, sen "Rekordmagasinet", sen succéerna med Hamilton och Arn. På vägen försöker han lösa några gåtor - varför vill Jan aldrig kallas för Janne? hur grovt var våldet på Solbacka? varför blev han och Peter Bratt fiender? – men lämnar aldrig marginalanteckningarnas och fotnoternas nivå. Den Stora Berättelsen om den svenska efterkrigstidens mest mytomspunna journalist naggas inte ens i kanten.

 

Faktum är att Paul Frigyes är som bäst när han nördar ner sig i detaljer. I ett (medvetet?) parodiskt utdraget avsnitt görs en djuplodande analys av Guillous klädsel under tiden som programledare i "Rekordmagasinet". Syftet är att belägga schablonbilden av honom som ständigt klädd i rutig skjorta med uppkavlade ärmar, trots att Guillou avfärdat den som en myt.

Noggrant redovisas färgnyanser, mönster och olika typer av tyger, samt antalet avsnitt som varje skjorta har burits: "Här fanns också en ljusblå-mörkblå kortärmad skjorta med två toner som bildar rutmönster (9 program), och en klassiskt rutig flanellskjorta i bruna och mörkgröna 70-talsnyanser (7 program)."

Paul Frigyes. Foto: Foto: SVT Om Frigyes bok har en röd tråd, så är det väl denna: att dekonstruera ett mediefenomen ner till molekylnivå. När det är som bäst påminner det om Andreas Ekströms och Johanna Koljonens bok "Främling", två idoldyrkares minutiösa kartläggning av Carola Häggkvist.

På ett likartat vis är Paul Frigyes djupt och distanslöst fascinerad av Jan Guillou. Språket får en helt annan täthet och nerv så fort vi närmar oss hans kraftfält, även om det sällan blir till hans fördel ("Trots tilltagande korpulens framstår Guillou alltjämt inte som en degig gubbe, utan utstrålar snarare massiv, farlig energi."). Guillou är Frigyes vita val, hans svarta hål, hans Domedagsberg.

Just därför gör det så ont att se honom kamma noll.

 

Vill man vara pessimistisk är utgivningen av böcker som "Höjd över varje misstanke" en bekräftelse på att sluggerjournalistikens och Det Stora Avslöjandets tidevarv är på väg att dö med papperstidningen. Det postpostmoderna medielandskapet är uppbyggt av berättelser, inte av tvärsäkra sanningar. Allt är en lek, allt handlar om nyanser, versioner, pussel av fragment. Metaperspektiv i stället för frontalangrepp, tjuvnyp i stället för karlatag.

Mitt starkaste intryck från den redan legendariska debatten i SVT:s morgonsoffa i tisdags är hur Jan Guillou i mötet med sin kontrahent utstrålade – inte hat, inte vrede, utan ett slags resignerad besvikelse.

Han hade just vunnit en förkrossande seger inför hela folket. Ändå har jag aldrig sett honom så ensam.

Var det allt ni hade att komma med? Blev det inget mer?