Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Se individen!

Foto: Malin Hoelstad
Muslimer kan inte representeras av självutnämnda företrädare. Qaisar Mahmood ifrågasätter den "dialog" politikerna säger sig föra.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är en kall decemberkväll. En grupp demonstranter står och huttrar utanför S-kvinnors kansli på Sveavägen i Stockholm. Deras varma andedräkter bildar rökmoln i den kalla natten när de skanderar ”Nalin Åkesson” och ”Nalin, svikare”.
Arrangörerna Muslimers mänskliga rättighetskommitté (MMRK) vill manifestera sin avsky för S-kvinnornas ordförande, Nalin Pekgul. MMRK anklagar Pekgul för att vara en femtekolonnare, en medlöpare som har gjort sig skyldig till populism genom att försöka flörta med islamofobiska krafter. I medierna har Pekgul slagit larm om att islamistisk extremism växer sig starkare i Tensta och Rinkeby.
På sin hemsida skriver MMRK att ”Nalin Pekgul är en säregen politiker som rest på en snärjig väg för att komma fram till det hon är i dag, socialdemokraternas eko av Jimmie Åkesson”. Organisationen vill att Mona Sahlin ska ta Pekgul i örat om Sahlin inte vill förlora de muslimska väljarna. Läsaren får intrycket att MMRK är en megafon, en röst, för gruppen ”muslimer i Sverige”.
Det blåser fientliga vindar i Europa mot islam. Lagförslag om minaret- och burkaförbud har lagts fram i europeiska demokratier. Muslimer i Europa och USA känner sig jagade, utpekade och betraktade som främlingar i länder som de ser som sina egna. Dödshoten mot konstnärer som Lars Vilks förstärker majoritetens nidbild av muslimer som bakåtsträvare och motståndare till demokrati och yttrandefrihet.

Det finns tre saker som bidrar till ökad radikalisering:
•  Det första är organisationer som mobiliserar och stärker känslan av utanförskap.
MMRK är exempel på en sådan organisation.
•  Det andra är politiker och företrädare för våra demokratiska institutioner som i allt större utsträckning för ”dialog” med självutnämnda företrädare för en heterogen grupp definierad som muslimer.
•  Det tredje är att tidigare givna identiteter ifrågasätts i de pluralistiska samhällen som Sverige och andra europeiska länder har kommit att bli.
De flesta lyckas hantera sina olika identiteter och skapar nya gemenskaper efter egna individuella behov och önskningar. För de otrygga, sökande och maktlösa blir däremot kollektiv som erbjuder enkla svar på svåra frågor attraktiva. Efter terrorattackerna i New York den 11 september kände jag också en stark längtan efter, och ett behov av, radikalisering. Hetsjakten på muslimer, som kom efter attackerna, stärkte min muslimska identifikation. Jag var tvungen att ta ställning.
Men med tiden lämnade mig de känslorna då jag på olika sätt på ett mer konstruktivt sätt kunde kanalisera min frustration. Inte alla har den möjligheten.

Den brittiske författaren Kenan Malik beskriver i sin bok Från fatwa till jihad hur den islamistiska rörelsen och främlingsfientliga krafter kom att förstärka varandra i England. Enligt Malik var fatwan mot Rushdie och känslan av utsatthet hos muslimer startskotten för radikaliseringen av islam och en eskalering av hatbrotten mot muslimer.
Brittiska ledande politiker och intellektuella försvarade inte de liberala och frihetliga värden som utgör demokratin. Många ansåg att Rushdie i onödan hade provocerat muslimer och därmed hade sig själv att skylla för bok- och dockbränningarna som följde.
När Tony Blair skapade ett organ för att söka dialog i Muslim council of Britain med den diffusa gruppen ”muslimer” år 1997 dominerades företrädarna av personer som hade visat stöd för dödsdomen mot Rushdie.
Enligt Malik var det stora misstaget i hela Rushdieaffären kollektiviseringen av muslimer.
Myndigheterna och de militanta företrädarna för islam verkade i symbiotiskt samförstånd genom att skapa och upprätthålla föreställningen om att muslimer är en homogen grupp som behövde företrädas.
Några ortodoxa ledare fick representera en grupp som i vissa fall inte har mer gemensamt med varandra än de har med en judisk person som immigrerat från Spanien.

Jag är rädd för att vi i Sverige har slagit in på samma väg. Utan ett ”vi” som kan företrädas mot ett ”dom” saknar organisationer som MMRK och Centrum mot rasism existensberättigande. De lever på idén om det segregerade mångkulturella samhället, på samma sätt som Sverigedemokrater och andra nationalistiska partier som de säger sig vilja bekämpa.
De mest ihärdiga försvararna av det mångkulturella förhållningssättet är med andra ord de som har byggt sina karriärer på den segregerande strukturen.
En grupp är alla de mångfaldskonsulter som har gjort business av att dela med sig av sina ”insikter” om hur minoriteter fungerar, känner och tycker. En annan grupp är alla de så kallades invandrarutskott i politiska partier som vill ha en plattform genom att utge sig för att representera en viss minoritet.
Vi borde bejaka mångfalden på riktigt genom att motverka ett mångkulturellt förhållningssätt som ökar splittringen i samhället. Som en god vän brukar säga: det är individer som har rättigheter och skyldigheter i ett demokratiskt samhälle. Inte kulturer, etniciteter eller religioner.

Qaisar Mahmood
kulturen@expressen.se

Qaisar Mahmood är författare till boken Small, medium eller large – vägval för ett hållbart mångfaldssamhälle.