”Trumpifiering” var ett av de nya orden i svenska språket 2016, vilket brukar syfta på hätska Twitterinlägg som mer syftar till att reta upp motståndare och samla flest likes än att bedriva saklig debatt. Även utanför Twitter vinner lätt vassast tonläge över bästa bakgrundsresonemang.
Jag vet inte om ordet ”trumpifiering” går att applicera på den senaste veckans debatt, men ibland är det svårt att känna igen sig i det uppskruvade tonläget. Det gäller även när Jonas Gardell skriver att Moderaterna och Anna Kinberg Batra nu ”bjuder in SD” och lägger grunden för ett ”smygande accepterande av SD och deras människosyn”. En människosyn han vet att vi inte delar.
LÄS MER: "M-ledarens öppning mot SD gör mig rädd"
Sverigedemokraterna fick guldläge
Som politiskt förtroendevald borde man vara van vid detta. Det är en del av demokratins, politikens och offentlighetens villkor. Samtidigt gör det mig sorgsen. Hela mitt politiska liv har jag kämpat för varje människas lika rättigheter och möjligheter, oavsett var man kommer från, vad man tror på eller vem man älskar. Jag har gjort det under min många år i kulturpolitiken och som HBTQ-politisk talesperson för Moderaterna.
Häromveckan lämnade Moderaterna och Anna Kinberg Batra beskedet att vi tycker att det är dags att man behandlar alla riksdagens partier på lika villkor, oavsett om man delar deras värderingar eller inte. Varje parti måste mötas politiskt och också stå till svars för sin politik.
Så är det inte i dag. Sverigedemokraterna har genom den politiska isoleringen getts en gyllene position där man tagit sig rollen som den "enda oppositionen” mot alla andra partier. Övriga partier har ägnat kraft åt att kasta skuld och skam mot den som kan misstänkas ha talat politik med en sverigedemokrat. Under tiden har missnöjet ökat och förtroendet för politiken minskat. Det har varit orimligt och det vill vi ändra på.
LÄS MER: Så vill Sverigedemokraterna förändra Sveriges kulturpolitik
Delar inte Sverigedemokraternas värderingar
Nya besked lägger ibland grund för väldigt olika tolkningar. I veckan gjorde jag i två olika intervjuer klart att inom kulturpolitiken så är våra värderingar så väsensskilda från SD:s att jag har svårt att se några möjligheter att komma överens, även om jag inte kan utesluta att vi landar i samma slutsats när det gäller frågor av rent teknisk karaktär.
Detta har i den ena intervjun tolkats som att jag stängde dörren till SD, i den andra att jag öppnade för samarbete. Detta trots att organiserat samarbete aldrig någonsin funnits på kartan.
Jag delar inga av SD:s värderingar. Det vet alla som känner mig. Tvärtom har jag ägnat stor kraft åt att bekämpa dem.
Som HBTQ-politisk talesperson har jag drivit på för homosexuellas rätt att få gifta sig och kunna skaffa barn, för att avskaffa tvångssteriliseringar vid könskorrigering, för att öka tryggheten för unga HBTQ-personer, för att transpersoner ska få ökat diskrimineringsskydd och för att vi ska öppna upp för surrogatmoderskap. Det har varit möjligt tack vare drivande partiledare som Fredrik Reinfeldt och Anna Kinberg Batra. Jag är stolt över det och jag känner mig oerhört trygg i såväl mina egna som mitt partis värderingar.
LÄS MER: "Kulturpolitiken avslöjar SD:s bruna böjelser"
Legitimerar inte Sverigedemokraterna
Men oavsett vad man tycker så är SD ett riksdagsparti som fått sina mandat i demokratiska öppna val. Då måste man också kunna samtala med varandra, naturligtvis även om politik. Det innebär inte att man delar uppfattning eller att man legitimerar den andres åsikter. Åsikter smittar inte för att man är i samma rum.
Låt mig därför göra några saker väldigt tydliga:
Moderaterna kommer fortsätta driva vår politik för ett bättre Sverige och vi kommer inte avstå från att lägga förslag om detta i riksdagen.
Samarbetar, budgetförhandlar och söker regeringsmandat gör vi med våra vänner i Alliansen. Punkt.
Att vi samtalar med andra demokratiskt valda partier på lika villkor innebär inte att vi delar deras åsikter eller glider i våra egna.
Vi kommer aldrig kompromissa med eller överge våra grundläggande värderingar.
Jonas Gardell skriver att han blir orolig och ropar ”Jag tror er inte!”.
Jag blir också orolig. För tonen i det offentliga samtalet och för att man inte längre kan lyfta principer utan att bli påklistrad etiketter.
Man behöver inte tycka att Moderaterna gör rätt. Det går bra att fortsätta som vi gjort och hoppas på det bästa. Men oavsett vilket behöver vi ett seriöst samtal och ett tonläge i debatten där vi respekterar och lyssnar på varandra. Det är en förutsättning för det öppna samhälle där både Jonas Gardell och jag vill leva.
Olof Lavesson
Kulturpolitisk och hbtq-politisk talesperson (M)