Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Schymans show

RUNGANDE APPLÅDER. 1 500 åhörare jublar åt Gudrun Schyman när hon talar i Uppsala universitetsaula. Foto: Jens L'Estrade

Efter åtta år utanför riksdagen är Gudrun Schyman på väg tillbaka - åtminstone tror hon det själv.
Jens Liljestrand följde med en ikon under en hektisk dag av homepartyn och väckelsemöten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

09.26
Uppsala, Torsgatan 5B
Grå morgon, kallt strilande regn. Cyklarna står tätt utanför det gula fyravåningshuset. Porten hålls öppen med en brun kartong, inne i trapphuset dräller tomglas och skräp i ett hörn. Inte mycket skvallrar om att ledaren för Sveriges snabbast växande politiska rörelse framträder.


Det är en källarlokal, messar Gudrun Schyman, en trappa ner i underjorden.


Mycket riktigt sitter ett utrivet blad från ett spiralblock upptejpat på den grå metalldörren ner till källaren, med orden HOMEPARTY, EN TRAPPA NER! textat i kulspets. Dörren uppställd med en smutsig skurtrasa.


Där nere, i en oväntat mysig samlingslokal inredd med murriga jordfärger och nedsuttna soffor står ledaren för Feministiskt initiativ och håller föredrag. Klädd i jeans och enkel blå tröja över skrynklig skjorta ser hon knappast ut som en toppolitiker, snarare som en universitetslärare. Sannolikt är hon den enda partiföreträdaren i landet som några två veckor innan EU-valet valtalar i form av en sociologiföreläsning, där åhörarna uppmanas göra anteckningar med papper och penna utifrån de modeller som hon under loppet av två timmar ritar upp på tre stora pappersark.


"Nu ritar ni en pil, en stor cirkel här, och så en lite mindre cirkel ovanpå den... Är ni med?"


"Jaaa", svarar publiken.


De är Fi:s kärntrupper, unga kvinnor och några få unga män, det är flätor, hipsterskägg, koftor, scarfar, 40-50 personer, källarlokalen är kanske tvåtredjedelsfull, ljuset silar in från smutsiga gallerfönster, reflekteras i en kvarglömd discokula som hänger i taket. Fi är störst i studentstäderna och särskilt välorganiserade här i Uppsala, där man i februari också bildade ett studentförbund med sikte på kårfullmäktige.


Fi, inser jag snabbt, handlar ytterst lite om konkret politik. Bortsett från självklarheterna – nedrusta försvaret, höj skatterna, dela föräldraförsäkringen – talar Schyman nästan uteslutande i breda ordalag utifrån en feministisk samhällsanalys som ger svar på alla tänkbara politiska frågor.


Lugnt och metodiskt visar hon hur allt hänger ihop. Pensionerna: systemet missgynnar kvinnor. Ukrainakrisen: män är bärare av våldet. Miljön: män äter för stora biffar och kör för stora bilar.


"Är ni med?"


"Jaaa."


Hon smickrar inte, stryker inte medhårs. Grundtonen är kyligt pedagogisk, här och där kryddad med sarkasmer. Mindre framträdande är hennes patos, men visst finns engagemanget där, ett iskallt raseri, som när hon föraktfullt sågar RUT-avdraget, "en global patriarkal arbetsmarknad ska lösa jämställdhetskonflikten hemma hos dem som har råd".


"Eller hur?"


"Mhmm."


Snett leende. "Här ska ni svara ja."


"Jaaa."


Föreläsningen avslutas med att alla uppmanas att genast gå med i partiet. Stina Svensson, EU-kandidat och en av partiets tre talepersoner (tillsammans med Schyman och Sissela Nordling Blanco), samlar in pengar från åhörarna, som stoppas i en Fi-märkt liten sminkväska.


Svensson, 44, är en av nyckelpersonerna i Gudrun Schymans växande homeparty-kampanj. Till vardags är hon boendestödjare åt unga vuxna med asperger, men tack vare donationerna jobbar hon den här månaden heltid för partiet. Jag följer med ut till hennes vita husbil, som just nu fungerar som kampanjbil. Medan vi väntar på att Schyman ska göra klart en intervju med SR:s "Godmorgon världen" småfryser vi i duggregnet.


– Jag brukar sova i min bil när vi är ute, säger hon och tänder en cigg, mest för att det är mysigt. Förra valkampanjen fick jag inte i gång den, så Gudrun blev tvungen att gå ut och skjuta på. Det kom med i ett tv-inslag.


Schyman kommer tillbaka från sin radiointervju, hoppar in i passagerarsätet, tar fram puderdosan och förbereder sig för nästa ställe.

 

11.22
Uppsala, universitetsaulan

Det är våren 2014 och det känns som om hela mitt flöde i sociala medier skriker efter någon som kan ta fajten; mot rasism, sexism, rövarkapitalism. Er oreflekterade, tröttsamma respektlöshet mot tjejer får mig att vilja rösta på Fi även om deras partiprogram skulle lyda typ "Soft", twittrar den creddiga feministprofilen Lina Thomsgård och uttrycker sannolikt det många känner. Fi är en protesthandling, ett feministiskt och antirasistiskt missnöjesparti, en vänsterhumanistisk folkrörelse som rider på den identitetspolitiska vågen, på Lilla hjärtatdebatten, Tintindebatten, våldtäktsdebatten, Fittstimsdebatten, Revadebatten och samlas kring en politisk veteran och nykter alkoholist från Simrishamn.


Efter åtta år utanför riksdagen är Gudrun Schyman på väg tillbaka. Åtminstone om man får tro henne själv.


– Jag slutade aldrig med politik när jag lämnade riksdagen. Jag började om, med torget som utgångspunkt. Jag har föreläst i jämställdhetsfrågor, rest runt, rest runt, rest runt. Haft företag och fakturerat, men aldrig släppt Fi.


– Så kände jag att det började bubbla förra sommaren, fanns ett ökat intresse, folk började fråga efter möten. Sen augusti har jag jobbat konstant. Det är våldtäktsdomar som har upprört många, allt hat mot kvinnor i medierna, synliggörandet av rasismen, siffror om löneskillnader. Och framför allt en torftighet i den politiska diskussionen. Väldigt få av dem som engagerar sig i Fi gör det av missnöje med skatterna.


Längtar du tillbaka till makten?


– Inte ett dugg. Jag gör det här för att det är nånting stort, där jag behöver vara i den här positionen. Sen har jag har aldrig förhållit mig särskilt troende till politiken. Jag gick aldrig med i något ungdomsförbund, jag var 30 år och hade två barn när jag gick med i partiet, hade jobbat som socialarbetare i flera år, jag gick inte med i partiet för att få ett liv. Mitt förhållande till politiken är inte av den karaktären att jag tror. Politiken är ett verktyg för att forma och skapa. Därför var det heller inga problem för mig att lämna V. Jag är väldigt osentimentalt inställd till partier.


När vi anländer till universitetshuset väntar ett pressuppbåd värdigt en statsminister. TV4 är här, tillsammans med SVT:s "Agenda", Dagens Nyheter, finlandssvenska Hufvudstadsbladet, Upsala Nya Tidning och en rad mindre lokalmedier. Folk väller in i den ståtliga aulan i romersk renässansstil, ett hav av unga studenter, säkert runt 1500 personer. Scenen är dekorerad med rosalila ballonger och när Schyman kliver upp tillsammans med EU-kandidaterna Soraya Post och Stina Svensson reser sig hela salen upp för en stående applåd, skanderar UT MED RASISTERNA, IN MED FEMINISTERNA! Stämningen är euforisk, jag har aldrig upplevt ett öppet partipolitiskt möte där luften varit så tät av segervittring, av kärlek och hängivenhet.


Varje gång Schyman framträder beskriver hon Feministiskt initiativs förestående valframgångar som ett paradigmskifte, ett demokratiskt genombrott. Begreppet den feministiska våren används gång på gång. Publiken ska kunna känna suset från historiens vingslag.


"Nu ska ni få en hemläxa", säger hon till sist från den pampiga talarstolen. "Om alla som röstade på oss i förra EU-valet gör samma sak och tar med sig två kompisar, så är det klart sen. Och om alla sen gör samma sak i riksdagsvalet i september och tar med sig sju till, så kommer vi in där också."


Axelryckning. Snett leende. Talar långsamt, repetitivt, nästan poetiskt suggestivt. Den burdust skämtsamma tonen är plötsligt som bortblåst. Nu är det allvar.

 

"Det är så man gör", säger hon. "Det är så man gör. Utan pengar, utan personal, utan resurser. Vi tar de som är närmast, så får de ta dem som är närmast, så får de ta dem som är närmast, och nu är det ni som är närmast. Demokratin är vi."
Efter det korta scenframträdandet och frågestunden kliver trion ner till rungande applåder, och det blir nästan smärtsamt tydligt vem som är huvudpersonen. Soraya Post, etta på EU-listan, hamnar genast i skymundan. Stina Svensson, trea på samma lista och dessutom talesperson, glider snabbt tillbaka i sin vanliga roll som Schymans alltiallo.


"Gudrun är Gudrun", inleds valberedningens motivering till varför Schyman ska vara en av partiets talespersoner. I samma text kallas hon "feministikon". Själv visar hon ingen förståelse för det många utanför Fi ser som en ledarkult.


– Allt det där är fullständigt obegripligt för mig. Det är väldigt svårt att se på sig själv utifrån. Jag har förstås varit med väldigt länge, det kanske handlar om det.


– Faktum är att jag sällan känt mig så befriad i den här rörelsen som just nu. Tidigare har allt hängt på mig, nu rullar det bara på, det finns en sån kraft, alla bara gör och kör, alla är volontärer, allting finns på nätet, vi är snart 15 000 medlemmar... Sen är jag den enda av oss som har parlamentarisk erfarenhet, där ser jag att jag kommer ha en viktig roll under några år.


Efter att medierna har fått sitt hänger en stor, spretande krans av människor kvar i aulan för att vara i hennes närhet, unga kvinnor som blygt kommer fram för att krama henne och berätta att hon är deras stora förebild och ta selfies, nya kramar, fler selfies, det tas mängder av selfies, en mor lägger ett nyfött, vitklätt barn i hennes händer, ställer sig intill henne och tar selfies.


Någon berättar att bebisen har tillkommit genom assisterad befruktning. Schyman ler och väger försiktigt det sovande barnet i sina armar, känner på dess tyngd.

 

15.48
Uppsala, Ekonomikum
Ny lokal, nya studenter, den här gången en föreläsning arrangerad av Samhällsvetarna Uppsala. I den stora foajén ringlar sig kön till föreläsningssalen lång, ända bort till det lilla bordet där förtidsröstningen till EU-valet just nu pågår. Schyman ritar sina cirklar och pilar på whiteboarden, samma patos, samma sarkasmer. Publiken är lika entusiastisk som de tidigare – en ung man som ställer en småkritisk fråga om rättvisa alltid måste vara synonymt med kvotering möts av generat fnitter i bänkarna.


Hur orkar du?


– Jag får ju väldigt mycket också, hela tiden. Jag blir väldigt inspirerad av att se den entusiasm som så många människor bär på, det är en fantastisk upplevelse. Alla unga människor som aldrig har sett sig själva som en del av politiken, aldrig förstått politikens roll, trott att det mest handlat om prat om pengar.


Det finns något på samma gång magistralt och messianskt hos Schyman som för tanken till Barack Obamas presidentvalskampanj 2008. En jämförelse som hon inte invänder mot.


– Visst finns det paralleller. Alla unga människor som plötsligt får syn på sig själva, ser att de kan vara en del av något större i den här superindividualistiska eran. Mina hundratals homepartyn handlar inte om politiska sakfrågor, de handlar om demokrati, om nödvändigheten av att vidga demokratin och de mänskliga rättigheterna, sätta in sig själva i ett politiskt sammanhang. Och visst, det är klart att jag slarvar och förenklar en del. För att förtydliga.


Ett bord ställs fram vid dörren, Schyman signerar och poserar för selfies, Stina Svensson kånkar kartonger, hundralapparna växer i stora högar på bordet, nya intervjuer.


– För tre veckor sen sa man att en röst på Fi var en röst i toaletten, nu frågar man vilken ministerpost jag vill ha, säger hon nöjt.


Vilken del av er politik tror du blir lättast att få igenom, om ni kommer in?


– Delad föräldraförsäkring. Där finns det en opinion i många partier. Svårast blir lönefrågan, som utmanar de patriarkala idéerna inom fackföreningsrörelsen. Men där har vi samtidigt stöd från många borgerliga kvinnor.

 

19.45
Edsviks konsthall, Sollentuna
"Eller hur?"
"Jaaa."
Dagens sista homeparty äger rum i en flådig konsthall i en stor, ombyggd slottsbyggnad med anor från 1700-talet. Vita väggar, frilagda vita takbjälkar som öppnar upp för ljuset från takfönstren. Lika fjärran från morgonens ungdomliga källarfeminism är publiken, som domineras av 50-plussare; det är tygväskor från 10-gruppen, pastellfärger, koftor och rejäla pärlhalsband. Även de tar selfies, förstås, om än inte med samma teknikvana; "vilken knapp ska jag trycka på?".


Så slår det mig att de faktiskt är Gudrun Schymans egen generation. Medierna skriver ogärna om hur gammal hon är – möjligen av respekt, men säkert främst på grund av att hennes ungdomlighet och skärpa gör det svårt att ta in att hon fyller 66 i sommar. Om Fi klarar spärren blir hon den äldsta partiledaren i riksdagen sen Gösta Bohmans tid, äldre än Alf Svensson var när han avgick som partiledare för KD. I en politisk ledarkultur där frontfigurerna blir allt yngre är hon den sista fyrtiotalisten. Det här borde, måste vara hennes sista val, och hon har ingenting att förlora.


Om jag var Stefan Löfven skulle jag vara skräckslagen.


Schyman signerar och poserar, Stina Svensson samlar in kollekten och bär ut de sista kartongerna, tar den tjocka högen med hundralappar från bokförsäljningen och stoppar i en välfylld plastmapp, berättar att pengarna sätts in till Fi som "gåva". Schyman, som håller sina tvåtimmarsföredrag stående, verkar oberörd. Själv är jag dödstrött.


– Nu börjar jag känna efter ... annars gör jag inte det, det är bara att köra på.


Vad har du ätit i dag?


– (skratt) Det var väl inte en så begåvad fråga ... Frukt, choklad, vatten. En påse nötter i bilen. Och så äter jag alltid en väldigt ordentlig frukost.


Jag frågar om hennes kulturkonsumtion och hon berättar lite om det aktiva konstlivet på Österlen. Nuförtiden har hon sällan tid att ta del av kultur.


– Jag har förstås läst Simone de Beauvoir, Sara Stridsberg, Nina Björk. Carin Holmbergs avhandling "Det kallas kärlek" har betytt mycket för mig. Och Lena Anderssons senaste bok tyckte jag var jättebra, jag gillar henne, tycker om hennes sätt att resonera. Sen läser jag gärna poesi, ingen speciell författare, det är mer själva formen. Jag tycker om det sättet att laborera med språket. Det avskalade.


När ni började 2006 var flera kulturpersonligheter med i ledningen, som Tiina Rosenberg och Ebba Witt-Brattström. Saknar du dem?


- Nej, det kan jag inte säga, säger hon stelt. De hade sina skäl att lämna partiet och jag respekterar deras beslut. Men jag har inga sentimentala känslor över det.


Det finns ett stort stöd för er politik bland kulturarbetare, jag tänker till exempel på er valskiva, en trippel-cd där halva musikbranschen var med... Är det inte lite som på 1970-talet, kulturaktivismen som fanns då?


– Jo. Med skillnaden att aktivismen nu inte är mot något, som den var på 1970-talet. Jag har aldrig gillat den där knytnäven i feminismen, för mig är det våld, maskulint. Jag vill ha en öppen hand, precis som jag vill ha öppna gränser och öppna hjärtan.


Ägnar du dig själv åt någonting kreativt?


Gudrun Schyman ler åt frågan.
– Politik är skapande.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!