Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Schwartzkonstnären

KRITIKENS UNDER. Nils Schwartz och Lena Andersson är 2013 och 2012 års Björn Nilsson-pristagare. Foto: Ellinor Collin

Nils Schwartz får Expressens utmärkelse för utmärkt kulturjournalistik, Björn Nilsson-priset 2013. Jens Liljestrand var med när han och föregående pristagare Lena Andersson möttes.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Juryns motivering

I en tid av klickjakt och åsiktsmaskiner står Nils Schwartz för kulturjournalistikens kärna: den estetiska värderingen. Som nestor och fixstjärna inom svensk litteratur- och teaterkritik spelar han i en egen division – bildad, spirituell, självständig. En riktig kritiker.

Björn Nilsson-priset

Kulturjournalistikpriset är uppkallat efter Expressens mångkunnige kritiker Björn Nilsson. Det gavs första gången till Björn Nilsson själv, 1994. 

Priset består av en statyett av Urban Gunnarsson, samt en check på 30 000 kronor. Juryn består av Expressens ­kulturredaktion.

– Den första meningen är alltid den viktigaste.

Samtalet mellan årets mottagare av Björn Nilsson-priset, Nils Schwartz, och fjolårets mottagare, Lena Andersson, har pågått omkring en timme när Nisse på allvar gläntar på dörren till den kritiska processen.

– Jag har en regel som jag upprepat så många gånger att det är lite tröttsamt: Den första meningen i en recension är helt avgörande. Det mest tidskrävande i arbetet är att komma på den.

Lena: Menar du det?

– Det är en ansats, ett anslag, jag brukar jämföra med Aristoteles begrepp enteleki, alltså att ekollonet inom sig bär idén om själva eken. Så känns det. Kan jag bara formulera den första meningen så har jag hela texten klar. Meningarna hakar i varandra per automatik. Och annars går det inte alls.

Lena: Du kan inte bara skriva på och sen gå tillbaka och ändra början?

– Nej, nej, det går inte. Jag gör heller inga anteckningar medan jag läser, streckar bara för i marginalen. Gör inga anteckningar på teatern heller, det viktigaste är ändå det man kommer ihåg. Och när jag sen skriver pekar allting tillbaka på den där första meningen.

Lena: Och sen rullar det bara på?

– Ja, det är märkligt, men sen går det av sig självt. Jag tänker inte när jag skriver – bara innan. Det är lite svårare med teaterrecensioner som ska skrivas på natten, något som Expressen numera nästan är ensamma med att hålla fast vid. Eftersom jag snart fyller 70 är hjärnan inte längre lika tänjbar.

Lena: Känner du det?

– Ja. Man tappar ord. Inte så att jag känner mig dement, men även hjärnan är ett slags intellektuell muskel, som stelnar vid stigande ålder. Det har blivit svårare sen jag slutade röka för ett och ett halvt år sen. Ibland när jag har en särskilt viktig text att skriva händer det att jag köper ett paket ändå.

Lena: För att få lugn?

– För att få inspiration. När jag var som mest inne i det kunde jag ha en tänd cigarett i mungipan, en i askfatet och treva efter en tredje med handen. Att skriva är en koncentrationsakt.

Lena: Ja.

Nils Schwartz, som i år fyller 70, är en nestor inom svensk litteratur- och teaterkritik. Han började skriva i Expressen 1982, blev anställd på kulturredaktionen 1985, pensionerades 2011 och är sedan dess knuten till tidningen som frilans­kritiker.

Sedan 16 år lever han ensam i en trivsam två och en halva på Götgatan i centrala Stockholm, mitt emot musikalteatern Göta Lejon (”där har jag aldrig satt min fot”). Utöver säng, tv och bordet med bilder på barn och barnbarn domineras lägenheten helt av böcker: i prydliga staplar på borden och i hyllor från golv till tak längs samtliga väggar, arrangerade i alfabetisk ordning, en bokskatt som sträcker sig från den japanske författaren Kobo Abé borta vid balkongen till Klas Östergren längst inne i den lilla matsalen.

Det är också här han arbetar, läser och skriver. Om solen skiner sitter han i länstolen i vardagsrummet framför fönstret med den franska balkongen som vetter mot gatan. När det mörknar tänder han lampan och sätter sig inne vid bordet.

– Jag är oerhört lättstörd, kan till exempel aldrig läsa på tåget, med folk som pladdrar i mobiler, barn som skriker. Då löser jag korsord i stället.

Trots Södermalmsadressen har han väldigt lite att skaffa med den så kallade ”kultureliten”. Umgängeskretsen är liten och räknar ytterst få författare eller teatermänniskor.

– Men jag har aldrig känt mig utanför. Det är ett fritt val.

Lena: Som kritiker har du varit en del av den intellektuella offentligheten i över 30 år. Har du trivts där?

– Jag har aldrig tänkt på att nå ut till offentligheten. Mest av tur och lite av skicklighet har jag fått det här jobbet, som jag tycker är fantastiskt, men jag har alltid sett mig mer som en läsande människa, inte en skrivande människa.

Lena: Vad tycker du om den intellektuella debatten?

– Nu är det väldigt länge sen jag deltog i den, vilket beror lite på att det numera handlar mer om positionering och identitetsmarkering och en fullkomlig fors av åsikter i sociala medier och debattprogram. Jag var mycket mer aktiv i debatten under 1980-, 1990- och tidigt 2000-tal.

Lena: Vad kännetecknades den av då?

– På den tiden handlade det mer om sakfrågor och om ideologi. Själv har jag alltid haft ett vänsterperspektiv och har inte övergivit grundståndpunkterna som jag hade på 1960-talet. Men jag försöker undvika att låsa fast mig i stelbenta positioner. Jag skulle vilja kalla mig något som kanske låter som en oxymoron: liberal socialist. Där båda beteckningarna är lika viktiga.

Lena: Hur uppfattar du dagens debattklimat?

– Under de senaste tre-fyra åren har det blivit så påfallande att det inte går att uttala sig om exempelvis rasism utan att själv ha erfarenhet av rasism. Som vit, gammal man på Södermalm tycks jag vara diskvalificerad från att ha synpunkter där.

Lena: I det som du beskriver ligger en idé som bekräftas överallt just nu, nämligen att man bara kan förstå något man själv har upplevt. Tanken om att någonting går att förstå rent ideologiskt – även för den som har suttit i en grotta i hela sitt liv – är oerhört svag i dag. Idéernas kraft har ersatts av erfarenheternas makt ...

– Javisst.

Lena: Kan du se några intressanta litterära tendenser över åren?

– Jag har aldrig varit bra på att sammanfatta sånt, men naturligtvis kan man se ett mönster med autofiktion, med Knausgårds och Noréns böcker som exempel.

Lena: Det tror jag beror på identitetstänkandet som vi talade om nyss. Hela idén med fiktion är att kunna gå in i andra, men den undermineras av idén om att jag inte kan veta något om det som jag själv saknar erfarenhet av. Att det nästan är kränkande att påstå att man kan veta vad andra tänker.

– Där borta på bordet har jag förresten två tjocka böcker, Gabriella Håkanssons ”Aldermanns arvinge” och Eleanor Cattons ”The luminairies”, som vann Bookerpriset. Båda utspelas på 1800-talet och uppehåller sig vid den världen, bygger på otroligt mycket research. Två kvinnor som beskriver en nästan enbart manlig värld. Någonting där som kanske är en reaktion på en alltför smal, icke-episk litteratur. Liksom Sjölin och Virdborg, som sätter i gång en sån där äventyrsromanserie. Eller Carl-Johan Vallgren. Ett tillbakaträngt behov av episkt utrymme, att man tar sig den rätten.

I en tid av åsiktsjournalistik och klickjakt är Nisse något så ovanligt som en specialiserad yrkeskritiker, en av de sista kulturjournalisterna som nästan enbart ägnar sig åt estetiska värderingar. Dessutom är han en kritiker som aldrig har haft skönlitterära ambitioner – till skillnad från många av sina kolleger.

– Jag har vissa defekter, bland annat har jag väldigt dåligt fotografiskt minne och kan inte beskriva miljöer, vilket förstås är viktigt om man skriver romaner. Den marxistiske litteraturkritikern Georg Lukács fick frågan om varför han själv inte skrev. Han svarade: ”Nej, jag skulle inte kunna skriva en roman som jag själv skulle vilja läsa.” Ett bra svar som jag tagit till mig av.

Lena: Men kritik är väl också ett mellanting mellan vetenskap, filosofi och konst?

– Ja, åtminstone om man har nån ambition att vara stilistiskt välformulerad och kanske dessutom underhållande. Jag var nog mer lekfull innan, med associationer, ordvitsar. Det har också att göra med den där vigheten i hjärnan. Kanske var det elegantare och roligare, men jag är inte säker på om det är bättre som kritik. Stil är bara något som uppstår när man försöker dölja en bildningslucka.

Lena: Det kan ju finnas en elakhet i det där vitsiga och spirituella som är på bekostnad av något annat, som man efter ett tag känner att man behöver höja sig över? Har det där ändrats med åren, när du blivit mer etablerad?

– Jo, kanske är det också därför jag inte är lika delaktig i debatten, att jag inte har lust att utsätta mig för mothugg och idiotförklaringar. Då kan jag också avstå från att vara alltför elak mot författare eller teaterutövare, låter hellre bli att skriva om det är för dåligt.

Lena: Är elakheten något du odlat i din kritik?

– Nja, det är väl i så fall roligast om det är mot någon som har makt. Jag kommer ihåg när jag skrev om en bok av Jonas Bonnier, skrev: ”Att läsa den är ungefär lika engagerande som det vore att se Ingvar 
Kamprad med egna händer montera ihop en sektion av bokhyllan Billy.”

Lena: Hahaha!

– … och han var ju dessutom högsta chefen för hela verksamheten! Men jag träffade honom senare på en fest på Manilla, han såg inte alls sur ut.

Jens: Jag uppfattar inte dig som elak, snarare som en mycket måttfull kritiker. Men däremot är du, i positivt bemärkelse, inte så känslig. Det är sällan jag ser dig beskriva vad själv känner inför en bok eller en föreställning. Blir du nånsin rörd, ledsen, rädd, glad?

– Nej, jag blir sällan känslomässigt engagerad i ett konstverk, försöker snarare förstå på ett intellektuellt plan. Men däremot vet jag att när jag är förälskad – det har visserligen inte hänt mig så ofta – får jag en annan närvaro i min upplevelse av ett verk, ett annat känslotryck. På många sätt skulle man kunna läsa min samlade produktion, 4 000 artiklar eller vad det kan handla om, som ett slags biografisk mentalitetshistoria. Jag kan själv läsa gamla recensioner och se mellan raderna vad som hänt i mitt privatliv.

Lena: Det kan jag också! Ibland har man blivit olycklig också, då kan jag se det i efterhand, när det pessimistiska och svarta har tagit över.

– Precis.

Lena: Din favoritgenre?

– Romaner. Allt utom science fiction eller fantasy, det läser jag aldrig. Jag måste vara den enda läsande människan i Sverige som inte har läst Tolkien.

Lena: Min mamma försökte få mig att läsa honom som barn, men det var helt otillgängligt. Jag har inget emot absurdism eller andra genrer som inte är realistiska, men det måste finnas en fästpunkt i verkligheten.

– Allegorin är inte heller min mest älskade genre. Det kanske är fantasilöst, men jag har inget behov av att drömma mig ut i fantasier. Förutom framtidsdystopier, förstås, såna är ju till och med viktiga. Apropå det, du skrev ju en roman som kanske ska uppfattas som satir, ”Duck city”. Jag var inte helt entusiastisk över den.

Lena: Nej, det var du inte.

– På grund av att satir som dras ut på längden har en benägenhet att förlora sin udd. Det ligger i sakens natur, det måste vara kortare för att bli riktigt vasst.

Lena: För mig var den snarare en allegori, fast det hjälper väl inte eftersom du inte gillar sånt heller. I övrigt håller jag nog med dig. Även Ionescu går på tomgång efter en stund, man tappar intresset så fort man förstått poängen, om det inte finns något som griper tag, något att bry sig om.

– Fast ibland kan det vara stilen som fångar en. Mitt bästa exempel är Thomas Bernhard, det svartsynta och repetitiva.

Lena: Är du pessimist?

– Ja, allt mer, särskilt när jag tänker på klimatet. Även om jag själv kanske inte har så lång tid kvar så har jag mina barnbarn. När jag inte ser att det finns någon uppriktig vilja att lösa världens problem. Men pessimism leder ju också till en allmän skepticism, en hållning som jag trivs med. Liksom ironin. Och det har jag också använt mig av i min kritiska verksamhet.

Lena: Vad betyder ett ord som lycka för dig?

– Det har jag kanske upplevt i fem-sex minuter totalt under mitt liv.

Lena: Vad är syftet med dagen då?

– Att inte ha några bekymmer.

Lena: Frånvaro av lidande?

– Kanske till och med behagfull frånvaro av lidande. Ett slags frirum omkring en, där inget stör.

Lena: Har du ett sånt välbefinnande i den läsande tillvaron?

– Ja, eftersom det är både intressant och avslappnande. Man kan må väldigt bra när man läser även väldigt sorgliga eller svartsynta böcker. Så man kan säga att läsningen är mitt favorittillstånd.

Lena: Räcker det för att gå upp på morgonen?

– Gå upp på morgonen är aldrig roligt. Jag har fruktansvärt dåligt morgonhumör, närmast katatoniskt. Först läser jag tidningar och dricker kaffe, tänker inte överhuvudtaget. Men har jag skrivit något dagen innan så ångrar jag mig något förfärligt.

Lena: Ångest till och med? Det har jag också!

– Men det går över. Deprimerad är jag inte, blir jag inte.

Lena: Har du någonsin behov av att diskutera texter med någon?

– Aldrig! Som kritiker vill jag helst inte ha någon annans synpunkt. Ibland när jag går på teater ser jag yrkeskritikerna stå i en klunga och prata – inte om föreställningen givetvis, men om annat – och jag går aldrig dit, vill inte prata med någon överhuvudtaget. Det stör mina tankegångar.

– Det ligger i linje med det där om ekollonet och den första meningen. Det viktigaste som kritiker är att vara sann mot sin egen upplevelse, inte anpassa sig efter något estetiskt eller politiskt program. Inte snegla på andra. Det mest korrupta jag gjort är att tacka ja till det här priset.

 

FOTNOT: Lena Andersson är författare och skribent och 2012 års Björn Nilsson-pristagare. Hon medverkar regelbundet i Dagens Nyheter och hennes senaste roman, ”Egenmäktigt förfarande”, belönades med Augustpriset 2013.

De har fått priset

1994: Björn Nilsson 1995: Kristina Lugn 1996: Ulrika Knutson 1997: Per Svensson 1998: Jan-Olov Ullén 1999: MarieLouise ­Samuelsson 2000: Camilla Lundberg 2001: Karin Johannisson 2002: Fredrik Lindström 2003: Sigrid Kahle 2004: Leif Zern 2005: Eva Beckman 2006: Göran Greider 2007: Åsa Linderborg 2008: Peter Englund 2009: Madeleine Grive 2010: Nina Björk 2011: Johan Hakelius 2012: Lena Andersso

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!