Scener ur ett äktenskap: mitt liv som akademifru

ESSÄ | SVENSKA AKADEMIEN. Föreställ dig att du kommer hem glad och upprymd efter ett lyckat framträdande på ditt älsklingsämne, "Kvinnors motståndsord i historien" (i dag: Århundradenas metoo-vrål). Du hinner knappt innanför dörren förrän din man jublande meddelar att han just accepterat ett inval i kulturpatriarkatets värsta bastion, vars ensidiga könskvotering till alla "belöningar", inte minst Nobelpriset, du bekämpat i åratal (i dag: 100 män, 14 kvinnor).

Jag tror du också skulle sjunka ner på närmsta stol och hålla din snuviga ettåring som en sköld mot det värsta scenariot. Så pass många ledamöter har du träffat att du vet att Svenska Akademien är landets megaklubb för inbördes beundran, med en tjock och kletig svans av hurra-vad-ni-är-bäst-sägare.

Du känner ingen som överlevt Akademien som sansad människa, bara som parodier på självgod uppblåsthet. (Utom de som gått ur, förstås.)

Du åser stumt hur din själs älskade skuttar runt med högröda kinder och skumt lysande ögon, som efter en heroinshot. Upphöjd upphöjd upphöjd, hör du. Att inte öronen faller av. Din nedslagenhet tolkas illvilligt som ”avundsjuka”. I princip kommer du nu att leva med en bigamist. Akademien, som omnämns av ledamöterna i femininum, the big SHE, kommer alltid i främsta rummet.

Om bara ditt hjärta förstått vad din hjärna blixtsnabbt insett: ert äktenskap är över.

"Kulturens kungapar"

Tänker mig att också du med förnekelsens hela kraft tar dig samman. Ni är ju ett älskande, intellektuellt par sedan 17 år, går det bara att sudda ut? Kanske kan du göra en insats för att historiens kulturkvinnor ska komma in i rullorna? Århundradets självbedrägeri!

Åtminstone borde du ha fattat det ett par veckor senare när du på omvägar får höra att din make i vettlöst ursinne utslungat smädelser mot den kvinnliga chefredaktören på kulturmagasinet som efter en dubbelintervju satte er bägge på omslaget (”Kulturens kungapar”).

Wrong casting. Nu ska det vara: Han: Geniet, du: Musan.

May the Lord open. Blessed be the Fruit.

Vad är du? En serviceinrättning. Din titel i 16 år framöver blir ”ledamotsledsagare”. Jag vet, det luktar äldrevård, men det fattar de inte, ”snillena”. ”Fru” är reserverat för de kvinnliga ledamöterna, eller ”damerna”, som de också kallas av ”Herrarna”.

Men. Föreställ dig att du ändå biter ihop, blundar och hoppas att heroineffekten avtar när insikten drabbar om att den påstådda eliten är ett gäng långtråkiga skrytmånsar i lyxinfattning. Sekreta gerontoklubben. Och visst inser din personliga ledamot det redan efter en handfull blöta lyxmiddagar på Gyldene Freden.

Akademien gillar inte feminister

Men å blödande kvinnohjärta, du har inte en chans mot ”nimbusen”, hur många gånger får du inte en föreläsning på temat att vara ”en av de Aderton”. Sekretess, sekretess, sekretess. Så pass att du inte informeras om vilka Svenska Akademien ”gillar och belönar” varje vecka – utom av pristagare som hejdar dig på gatan och ber dig hälsa hem och tacka ödmjukast. Alla vänner med knarkglänsande ögon du bockar av i ditt inre, tack och hej, leverpastej.

Enda trösten i det bottenlösa eländet är att Akademien i princip inte ”gillar och belönar” feminister. Gissa varför Margaret Atwood aldrig fått Nobelpriset? Svaret går på SVT ("The handmaid’s tale"). Kritik av mäns kvinnoförakt är inte populärt hur briljant skrivet det än är. Helst ska det vara Daddy’s girls-litteratur, möjligen svart feminism som skyller kvinnoförtrycket på kvinnan som underordnar sig (check Jelinek).

Föreställ dig den första Akademiemiddagen du är med på: kulturprofilen som berusad glider omkring som fisken i vattnet, den överårige professorn som kramar dig lite för närgånget, de slippriga skämten (”det är som att stjäla en kyss av en flicka, höhö”). Uppskattande fniss från ”damerna”. Du nyper dig i låret för att inte skrika rakt ut. De sneda, nedlåtande leendena, som du desperat försöker tolka som rädsla för din kritiska hjärna.

Ha! Som om de bryr sig.

Den självbelåtet ”uppsluppna” jargongen som luktar dryghet och människoförakt (check senaste fotot på Herr och Fru Akademi i gränd). Det löjliga nojsandet. De införstådda flabben. ”Farbror betalar!” (Akademiens grundare.) Kraven på total, hjärndöd lojalitet inom och utom ”klubben” som ledamöterna kallar Akademien. Här bärs vi ut med fötterna före. Det gäller även ledsagarna.

Ingen har lämnat en ledamot levande sedan 1786. Du undrar i ditt stilla sinne hur många hustrur som självdött i panik.

Stanken är outhärdlig

Du har aldrig stött på något liknande i ditt liv. De bortvända kavaljersryggarna vid bordet om du säger något som inte stämmer med den unkna estetideologin, jämför Geni + Musa ovan. Den bedagade poeten som menade att Qvinnan har all makt över männen (om hon är ”tjusig”, alltså).

Den hyllade romanförfattaren som efter fjärde eller femte vattenglaset fyllt till brädden med brännvin högljutt börjar predika om att du missuppfattat allt, för kvinnor är dessvärre av naturen underlägsna män. Det sa redan Darwin, nämligen.

När ni äntligen reser er från bordet faller han baklänges, drängfull.

Andra bildliga begrepp som blir bokstavliga i den finaste salongen: behagsjuka, mansgrisar, småborgerlighet, egotrippare, slemmighet, vivörliv, hjärndump, för(e)ställning, kulturens frälse etcetera. Du längtar till den i jämförelse skyhöga nivån i barnkammaren hemma.

Efter något år i sällskapet tänker du hädiskt att du kanske inte är katten bland hermelinerna, snarare tvärtom. Du drömmer återkommande om att sitta i en jättestor, stinkande kattlåda där sanden inte bytts sen 1786. Stanken är outhärdlig, för där har pinkats in otaliga revir.

Du tror du är härdad, men nog baxnar du av att ”avfällingen” Kerstin Ekman kallas ”kanderad skorpion”.

Eller att kodnamnet på Doris Lessing är det förminskande ”Little Dorrit”. För det värsta, tänker jag mig att du upplever, är ändå de symboliska kränkningarna av allt vad kulturkvinna heter. Som då årets ”minnesteckning” läses upp på ”den löjliga uppvisningen varje år”, citat Selma Lagerlöf, ”högfärdsuppvisningen”, citat ett bekant barn, sålunda ceremonin den 20 december. Helt i linje med Gustav III:s önskan ska Akademien ”sjunga de store mäns lov, som dels styrt, dels tjent och frälsat Fäderneslandet” (= drygt 200 män och 8 kvinnor, hittills).

Gratischampagne och sugar daddies

På ditt första ”högtidssammanträde” inser du att den urgamle historieprofessorn med elaka blickar åt ditt håll hyllar en obetydlig make till den världsberömda, första stora intellektuella kvinnan Germaine de Staël. Inför Börssalens vördnadsfullt bligande frackar och aftonklänningar släpas kulturkvinnan i smutsen för att hon inte älskade sin svenske man i ett arrangerat äktenskap. Då hjälper det föga att minnas Madame de Staëls aforismkonst (”Av alla män jag ogillar föredrar jag min make.”)

Eller ta året du vred dig av obehag och skam när Akademiens egen maskot minnestecknade sin första sugar daddy Karl Vennberg genom att citera hans ord om henne som ett slags Pallas Athena sprungen ur äldre bildad herres huvud. Då hjälpte inte ens gratischampagnen, du ville ut och spy.

Varför mår du alltid så illa när kvinnor öppet förnedrar sig? Daddy´s girls. Vad skönt det vore om du kunde dumpa din hjärna! Fokusera på döda vita män, bli "belönad och gillad" av Akademien.

Allt du skulle slippa: som att plågas på skrytevenemanget om ”estetisk värdering” i Börssalen, där det mest flagranta exemplet på historisk nedvärdering, kvinnolitteraturens metoo-vrål, tillika ditt stora forskningsområde, lyser med sin frånvaro.  Eller slippa jobbet med att skuggskriva in kulturkvinnor i Akademiens klassikerserie eftersom de kvinnliga ledamöterna inte vill göra det. 

 Vilken hybris! Lika naivt som att tro att en ensam människa kan stoppa klimatkatastrofen.

Alltmedan din make inför den köpta publikens applådåskor stoltserar med att vara en modig (?) mansgris. Du funderar: om han skrivit så om judar eller muslimer i en bok, hade han då kunnat haussas som föredömlig bildningsgigant i den svenska offentligheten?

Nej, för åtminstone public service-medier har väl hoppeligen nolltolerans mot rasism. Frågan är hur många miljarder våldförda kvinnor och flickor det krävs innan den nolltoleransen också gäller sexismen?

Här är inte Svenska Akademiens Commanders några föredömen. Du skulle också ha lämnat denna misär, som jag gjorde 2014. Glöm snille, glöm smak.

Istället: Praise be.

Under His eye.

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler artiklar av Ebba Witt-Brattström här. 

I tv-spelaren ovan visas Kultur-Expressen, denna gång med Jörgen Huitfeldt och Joel Halldorf om journalistiken och moralen. Programmet finns också som podcast.