Wagners opera blir svartmålad i onödan

OPERA | RECENSION. En liten flicka klappar sin katt i det gulmålade Carl Larsson-köket. Det skulle kunna vara en idyll men hon är rastlös. Hon öppnar fönstret och låter luften strömma medan hon står med utsträckta armar, som en galjonsfigur på ett skepp med vind i seglen.

Vänder på berättelsen

Detta är Senta, och hon är huvudpersonen i Lotte de Beers uppsättning av "Den flygande holländaren" på Malmö opera. De Beer vänder i sin lyckade regi på en i den långa raden av berättelser om kvinnooffer till kvinnans fördel. Så långt som det är möjligt. Senta blir redan som barn fullständigt fascinerad av historien om den bleke, svartklädde mannen som fördömts till att för evigt segla på världshaven. Att vara den kvinna som räddar honom från meningslöshet och hemlöshet är en fantasi hon får möjlighet att leva ut som vuxen. Eller är det snarare han som ska rädda henne? Han är hennes biljett ut i det stora förtrollande mörkret, bortanför hemmets snäva ljuskrets.

Sopranen Cornelia Beskow sjunger Senta med otrolig inlevelseförmåga. Holländaren sjungs på premiärkvällen med trovärdig förtvivlan av Josef Wagner. Som ensam gestalt utan större åthävor rör han sig i publiken, iklädd enkel kavaj och svart t-shirt. När Sentas vita klänning till slut åker av och avslöjar svarta jeans och kängor ser paret ut som ett alternativrockband från New York. Orkester, kör koreografi – allt fungerar. Man hade dock kunnat välja någonting mer originellt än att låta färgen svart gestalta Holländarens förtvivlan och mörker. 

Illa berörd

När jag hemma efter föreställningen nöjd och glad börjar läsa programhäftet blir jag emellertid illa berörd. I sin text om operan skriver dramaturgen Peter te Nuyl: ”Holländaren själv är ’den vandrande juden’, juden som bespottade Jesus på korset”; den ”vandrande juden” som är symbolen för den moderna människan i hennes rotlöshet. 

Detta problematiseras inte och förklaras inte ha blivit till en av antisemitismens grundbilder – den ”vandrande juden”, ”kosmopoliterna” eller i dag ”globalisterna”. Det är märkligt och obehagligt att se begreppet och föreställningen ”den vandrande juden” användas på ett så nonchalant sätt, utan historia och bakgrund. 

Kastar en skugga

”Är” Holländaren på Malmö scen den ”vandrande”, eller som det heter på tyska ”eviga juden”? Nej, vill jag svara. Anknytningen mellan de båda mytiska figurerna finns, men måste belysas mer komplext än så här. Wagners antisemitism ska inte sopas under mattan. Men det här är inte rätt sätt. Det är som om dramaturgen kastar en skugga över föreställningen som inte finns där – inte i den här uppsättningen. Gamla unkna sanningar förs vidare.

Gå och se "Den flygande holländaren", men läs på nån annanstans.   

Av Charlotte Wiberg

Charlotte Wiberg är skribent på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.