Wagner görs till arena för kvinnlig frigörelse

Mari Götesdotter som Ortrud Mann.
Foto: Emmalisa Pauly
Ortrud Mann på framsidan av Se.
Mari Götesdotter.
Foto: Emmalisa Pauly
Viktor Nyström Sköld.
Foto: Emmalisa Pauly
Cecilia Lindqvist.
Foto: Emmalisa Pauly

Ortrud Mann slog sig fram som dirigent trots det kompakta manliga motståndet.
Charlotte Wiberg ser en musikalisk fantasi om en kvinnlig pionjär i den klassiska världen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det står klart att den kvinnliga dirigenten Ortrud Mann (1917-2006) är en osynliggjord figur. Inte ens i Riksarkivets biografiska lexikons post om hennes make, den mer kände dirigenten Tor Mann, blir hon omnämnd. Visserligen figurerar hon i Christina Olofsons dokumentärfilm ”Dirigenterna” från 1987 (vars uppföljare har premiär 22 oktober), men osynliggjorda kvinnliga föregångsgestalter måste förstås lyftas fram gång på gång för att få fäste i någon form av allmänt medvetande.

I programbladet till den musikbeledsagade pjäsen ”Ortrud Mann” på Malmö Live, skriven av Hanna Nygren och regisserad av Sara Cronberg, får vi veta att Ortrud inte var förtjust i Wagner. Men hon var döpt efter en gestalt i Wagners opera ”Lohengrin” – den mörka ”trollpackan” Ortrud. 

Ja, detta handlar ju, som publiken tidigt får veta, om en fantasi, en saga – inte om biografisk realism.

En vän till familjen kontrade genom att kalla henne Elsa, styckets ljusröstade hjältinna. Detta är förstås för bra dramatiskt stoff för att låta vara. ”Ortrud” och ”Elsa” blir konkurrerande gestalter i dirigentens inre. Och Ortrud Åkerberg, som hon egentligen heter då pjäsen utspelar sig, görs till wagnerian. Ja, detta handlar ju, som publiken tidigt får veta, om en fantasi, en saga – inte om biografisk realism.

Inte förrän sex år senare gifte sig den historiska Ortrud med Tor, sin lärare. Att pjäsen ändå heter Ortrud Mann handlar kanske om att lyfta fram dels det namn hon trots allt var känd under, i den mån hon var känd, dels att rekommendationen från hennes lärare lär ha vägt tungt då hon fick positionen som kapellmästare på Hippodromen, där pjäsen utspelar sig. Kvinnor tog sig inte enkelt fram på egen hand. 

Mari Götesdoter (Ortrud) och Astrid Drettner (flöjtisten).
Foto: Emmalisa Pauly

Det framgår tydligt i den andra av pjäsens tre framträdande kvinnliga kontrahenter, teaterchefen Elsa Winge. Hon har ärvt sin position av ex-maken, som i sin tur gått vidare till den nyinstallerade Stadsteatern. Winge (spelad av Cecilia Lindqvist) framställs som en bitter, manhaftig (ja, i den stereotypa meningen) kvinna som spelar männens spel. 

Det gör även flöjtisten Månsson (Astrid Drettner) som i stället är ett fjolligt våp. Även om det finns skärvor av kvinnlig solidaritet frågar jag mig varför de båda kvinnorna vid sidan av Ortrud skildras så töntigt. Men så är pjäsen också till stor del en buskis. Löjligast är naturligtvis de män i orkestern som till varje pris måste sätta sig på Ortrud (Mari Götesdotter) med alla till buds stående härskartekniker, ibland garnerade med förolämpande flörtighet.

Men Wagner var ändå ett av Tredje rikets signum.

Och naturligtvis. Jag och alla andra kvinnor i publiken känner igen det. Samtidigt är det så grovt generiskt och Ortrud trots ett ögonblicks kris så Kajsa Kavat att det hela blir ointressant som dramatik för min del. Men vad som stör mig mest är kanske bruket av Wagner. Året är trots allt 1944. Jag säger inte att alla som gillade Wagner 1933—45 var nazister. Men Wagner var ändå ett av Tredje rikets signum. 

Här görs Wagner obekymrat till en arena för kvinnlig frigörelse och jag kan tycka att tidpunkten är illa vald. Jag kan dock inte säga annat än att Daniel Fjellströms Wagnerimprovisationer är vackra, och att orkestern spelar dem väl. 


Musikteater

ORTRUD MANN

Manus Hanna Nygren

Regi Sara Cronberg

Kapellmästare och musikaliskt ansvarig Daniel Hansson

Kapellmästare Danny Purtell

Arrangemang och komposition Daniel Fjellström

Scenografi och kostym Malin Kihlberg

Mask Elisabeth Karlsson

Ljusdesign Robert Claesson

Videodesign Stefan Stanisic

Videodesign Jesper Berger

Koreografi Melker Sörenson

Dramaturg Amanda Fromell

Med Mari Götesdotter, 

Cecilia Lindqvist, Kerstin Andersson, Hans-Peter Edh, Viktor Nyström Sköld, Astrid Drettner

Malmö Akademiska Orkester orkester

Malmö Live i samarbete med Malmö stadsteater

Speltid 1.20 t.


Charlotte Wiberg är skribent.



Strandhäll: ”Fortfarande det gamla kvinnohatet”

KULTURKRIGET. Om en knapp månad kan Magdalena Andersson (S) bli historisk som Sveriges första kvinnliga statsminister. Men är villkoren annorlunda för kvinnor i politiken? Skribenten Anna Björklund och tidigare socialminister Annika Strandhäll (S), numera ordförande i S-kvinnor, möttes i ”Kulturkriget” för ett samtal om kvinnor i politiken.