Vivaldi på Drottningholm är en fullträff på scen

RECENSION. I år är det hundra år sedan Drottningholms slottsteater slog upp dörrarna för en modern publik. Detta firas nu med att Antonio Vivaldis opera ”Il Giustino” (1724) för första gången spelas på en svensk scen. Och en fest blir det: det är en övervägande lekfull, dansant och rasande energisk musik, som under George Petrous ledning briserar i en formlig explosion av spelglädje.

Operan handlar om bondpojken Giustinos osannolika väg till kejsartronen, men Petrou, som också regisserat, har velat sätta ljuset på operahuset självt. Historien utspelar sig därför på slottsteatern på Gustav III:s tid och den unge Giustino börjar som sopande scenarbetare (och slutar som en Anckarström, med pistolen höjd mot kungen precis när ridån går ner över det lyckliga slutet). Rollen sjungs av den ukrainske countertenoren Yuriy Mynenko, som har en rent ut sagt makalös röst: varm, levande och klangligt sammanhållen trots en enorm dynamisk spännvidd och ständig variation i fraseringarna.

Kejsar Anastasio (Raffaele Pe) blir alltså till teaterkungen själv, och det pågående kriget smälter samman med en pjäs han sitter och skriver på. I sin dramatiska fantasi låter han sin hustru drottningen (Sofie Asplund) tas till fånga och slås i bojor av fienden Vitaliano (Juan Sancho) som åtrår henne hett. Gränsen mellan den fiktiva verkligheten och den fiktiva teatern blir snart suddig. Gudinnan Fortuna (Elin Skorup), som hjälper Giustino på traven, är ett teaterspöke med drag av Lovisa Ulrika. Teatern och dess kulisser ställs hela tiden i förgrunden: när Pes rörliga falsett sjunger om tårarna som faller i hans bröst (”Sento in seno”) vevas en regnmaskin mitt på scenen och ljudet flyter samman med Vivaldis egna droppimitationer i plick-plockande pizzicaton.

Måttet på barockoperans storhet är heller inte trovärdigheten i dramats idéer.

Svenska stjärnskottet Johanna Wallroth sjunger Leocasta, Giustinos förälskelse. Hon kastar sig in i rollens första aria ”Naque al bosco” i ett halsbrytande tempo och figurationerna störtar som blixtar genom rummet. Wallroth är en med rätta uppmärksammad sångerska och här briljerar hon i såväl storvulen tragik som tunt spunna guldtrådar genom tystnaden.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Det är inte svårt att tappa bort sig i intrigens vindlingar och iscensättningens extra lager av skådespel i skådespelet. Ta till exempel Vitalianos bror Andronico, som Linnea Andreassen porträtterar med ett underbart klangfullt bottenregister. Det är en roll skriven för en kastrat, som spelar en man som klär ut sig till kvinna och blir förälskad i fienden han skulle föra bakom ljuset: ett genussammelsurium som är rätt typiskt för barockopera och som fungerar väl med uppsättningens fokus på teatralitet. Det hör också till genren att upplösningarna ibland är lika orimliga som förvecklingarna. I sann såpoperastil visar det sig att Giustino är en bortglömd släkting till Vitaliano, varefter kungen förlåter dem alla på grund av deras ädla anor.

Men måttet på barockoperans storhet är heller inte trovärdigheten i dramats idéer, utan hur publiken nästan lyfter från de hårda bänkarna vid lutans träffsäkra pisksnärtar, hur stråkarnas bett ilar genom lemmarna, och hur kroppen börjar törsta allt ivrigare efter nästa flödande koloraturkaskad. Ur det perspektivet har Petrou och Drottningholms slottsteater med ”Il Giustino” levererat en fullträff.

Av Axel Englund

Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida och professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är ”Mörkerstråk. Lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga” (2020).   

Lunch med Montelius: Heliga Birgitta på Pride

PODCAST. Martina är en faghag, att gå i kloster kan ha sina fördelar och därför blev det en sådan backlash mot Bee Gees och discomusiken. Gunilla Brodrej och Martina Montelius pratar om saker som kulturtanter pratar om.