Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vittnesbörd om sexism och rasism i uppriktig pjäs

Segal Mohamed och Amanda Quartey. Foto: Sören Vilks.
Doreen Ndagire. Foto: Sören Vilks
Solí Myhrman och Segal Mohamed. Foto: Sören Vilks.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Riksteaterns nya pjäs bygger på vittnesmål från Instagram.

Hanna Nordenhök ser en pjäs som bryter mot institutionsteatrarnas blaserade professionalism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. En kompiskvartett, ett dygnslångt utsnitt ur några unga kvinnoliv där våldet ömsom glider och sipprar genom det alldeles vardagliga, ömsom brister ut och blottar sig i naken brutalitet. Fanna Ndow Norrbys pjäs ”24 timmar svart kvinna”, som bygger på tusentals vittnesbörd om sexism och rasism på ett Instagramkonto från 2014, är en berättelse om att leva med andras hat och förakt som något fullständigt normaliserat, om att slå sig blodig för sitt eget människovärde eller att sluta sig omkring sin smärta – om rädsla, vänskap, kvinnor, om att vara svart i Sverige. 

Urspårad utekväll

När den urspårade utekväll som bildar pjäsens ramhandling och som slutar med ett rasistiskt påhopp på en Stureplansklubb är över, har de fyra skådespelerskorna spelat upp en solfjäder av internaliserings- och externaliseringsmekanismer i sina rollkaraktärers reaktionsmönster på övergreppen de utsätts för. 

De är olika, med olika sätt att hantera sina liv, men Josette Bushell-Mingos regi gör dem inte till några schabloner utan till personligheter invecklade i en stark vänskapsdynamik. Doreen Ndagires missmodiga och politiskt klarsynta Yayyah. Soli Myhrmans misshandelstraumatiserade och bortträngande Ayida. Segal Mohameds utlevande och kompromisslösa Mimmi. Amanda Quarteys andfått partykäcka men solidariska Iman.    

Naken närvaro

Det finns en naken scennärvaro i Bushell-Mingos uppsättning som man sällan ser på de stora institutionsteatrarna. En intensitet och oförställdhet i uttrycket som liksom renar, mycket långt från all blaserad professionalism. Kropparnas plats i spelet är så fint gestaltad – hur de ger uttryck för samhörigheten, sexualiteten, de sociolektiska koderna, vreden. 

Kanske skulle jag ha önskat mig att uppsättningen hade stannat kvar längre i såren och avgrunderna, och skyndat mindre mot slutscenernas försoning. Det är i skildringen av omöjligheten att leva i en våldsam ordning som den här föreställningen lyser starkast. 

 

Teater

24 timmar svart kvinna 

Av Fanna Ndow Norrby 

Regi Josette Bushell-Mingo

Scenografi Lotta Nilsson 

Ljus Peter Stockhaus 

Kostym och mask Isatou Aysha Jones 

Kostym klubbscen Amanda Mbalire 

Videoprojektion Klara Kristoffersson 

Riksteatern Hallunda och turné

Speltid 1.15 t.

 

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste nok är ”Asparna”. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!