Visuella underverk i bara underkläderna

RECENSION. Musiken är bra – det är ju Mozarts Requiem och den spelas med tillbörlig respekt av Malmö operaorkester. Kör och solister är bra – särskilt sopranen Sara Swietlicki och basen Stefani Olcese – och B J Nielsens ljuddesign för de passager där pauserna i Mozarts verk också ska framhållas. 

Men Skånes Dansteaters traditionsenliga gästspel på Malmö opera är främst scenografen och kostymdesignen Bente Lykke Møllers triumf. När ridån går upp över en samling vardagliga människor utspridda i en trappa sugs jag in direkt och det är kläderna som gör det. De ser ut som en korsning mellan å ena sidan Netflixserien ”Mindhunter”, där den beiga framtoningen ibland är så radikal att alla ansiktsuttryck suddas ut, och å andra sidan ett slumpmässigt urval skatter från second hand-affärer som ser ut att inte vara avsedda att väcka så mycket uppmärksamhet (och därför gör det). Inslaget av beige är påfallande och fascinerande. Sällan har jag önskat så intensivt att jag hade fått ta bilder under föreställningen.

Trappan är ett landskap mellan liv och död. Det går lätt att falla eller kasta sig över kanten. Men det är en mycket prosaisk trappa. Det är spelet mellan det enkla och den starka dramatik som själva musikstycket bär på som utmärker föreställningen.

Sällan har jag önskat så intensivt att jag hade fått ta bilder under föreställningen.

Föreställningen handlar om den enskilda människans strävan, som individ och kollektiv menar koreografen Örjan Andersson. Jag uppfattar inte så mycket individualism som att alla spelar sina roller. I en komisk scen hänger dansarna av sig sina kläder på en Kristusliknande gestalt som står med armarna utsträckta, och det är denna form av kors att bära som slår mannen till marken. Vissa hjälper honom medan dansarna med enbart (beiga) underkläder på sig nu ihop sig till ett stort blint djur. I kollektiv är människan inte heroisk. Helt kort förfaller senare hon till stöveltramp, i en annan scen hjälper hon sin medmänniska lägga sig till ro. Är detta vad det innebär att vara beige? Det är liksom inte så mycket med en. Men en är mänsklig.

Av Charlotte Wiberg

Charlotte Wiberg är kulturskribent.

”Vi är landets två enda manliga författare”

Patetiska • Kränkta • Fattiga – Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén gästar Kultur-Expressen. Varför vill inga unga män bli författare? Daniel Sjölin möter två undantag.