Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En tuff brud i lyxförpackning

Bülent Bezdüz som Alfredo. Foto: Malin Arnesson.
Patricia Petibon som Violetta Valéry. Foto: Malin Arnesson
Dansare i "La Traviata". Foto: Foto: Malin Arnesson
Gunilla Brodrej. Foto: OLLE SPORRONG

Det här är ingen vanlig klyschig Violetta.

Gunilla Brodrej ser en stark "La Traviata" på Malmöoperan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | RECENSION. Det här är en opera om en kvinna som ska dö. Hon väljer att älska på riktigt, och då går det som det går i operavärlden. Men så klyschigt vill de inte ha det i Malmö den här gången. Violetta kommer att bjuda på motstånd innan hon tar farväl. Men döden är närvarande från de första spröda stråkinsatserna. Violetta (alltså huvudpersonen i "La Traviata" från 1853) gör en lätt make up assisterad av en dansare med dödsmask. I slutet av operan kommer hon att utföra en liknande manöver, men då är det en dödsmärkt, nästan viljelös, avsminkning.

Tuff brud

Annars är Patricia Petibons Violetta den tuffaste brud i lyxförpackning som nånsin förälskat sig i Alfredo Germont (Bülent Bezdüz). Långt ifrån "Den vilseförda" som titeln betyder. Hon är inte vilse. Hon är sjuk. I den här tolkningen, med den franske regissören Olivier Py, försöker hon i det längsta hålla avståndet, skrattar åt Alfredos kärlek och i stället för blomma kastar hon en döskalle i famnen på honom. Men den obotlige romantikern Alfredo lyckas på något sätt, hur vet vi inte riktigt, fånga henne, för när månaderna gått mellan första och andra akten är de ett kärlekspar som slagit sig ner på tryggt avstånd från festandet och Violettas liv som kurtisan i Paris.

Stark agens

Är det något som betecknar den här uppsättningen förutom sång på riktigt hög nivå så är det Violettas egen starka agens. Liksom innesluten i sig själv sjunger hon bakom gestikulerade armar, ett slags skydd för insyn. Ingen får riktigt titta in i hennes själ. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker det är störande eller effektfullt, det är fullkomligt rimligt att hennes dödliga tuberkulos (redovisad genom röntgenbilder) gör henne avskärmad, men resultatet är att hon behåller distansen inte bara till Alfredo utan också till publiken. Om Bülent Bezdüz slutade titta på dirigenten för sina insatser, skulle jag ge honom högsta betyg. Han har en underbart sammetslen tenor. En riktig röst.

 

 

För att inte tala om Petibon, denna intressanta, häftiga och vackra koloratursopran. Det är hennes debut som Violetta, men operahusen kommer höra av sig, alla älskar ju en ny sopran. Och Violettor behövs till en av världens mest spelade operor. Bara här i Sverige har vi två samma år (den andra gick på Norrlandsoperan). Frågan är om Petibon kommer att få möjlighet att göra henne lika tuff någon annanstans. Här bråkar hon rejält med Alfredos far (barytonsångaren Davide Damiani), det är inte tal om att låta sig bevekas av nån sunkig hederskultur och falla i hans armar och lova att lämna Alfredo som en snäll flicka. I stället faller hon armarna på först sin doktor och sedan Alfredos syster (inskriven statist). Jag, som är svag för tolkningar där pappan inte är så endimensionellt religiöst sträng, får acceptera att han är en styvnackad gammal ond patriark. Han ångrar sig – men alldeles för sent. "E tardi", som det står klottrat på en vägg. Även Violetta inser för sent att hon kanske älskade Alfredo på riktigt. Och inte bara behövde honom för att slippa dö ensam. Men ensam blir hon, i mörkret på den stora scenen.

Rockkonsert

Självklar stjärna i denna scenografi som gjord för en rockkonsert. Det ingår till och med en brinnande flygel, som gjord för Robert Wells. Det är egentligen bara fyrverkerierna som fattas. Trapporna och metallställningarna, med olika plan och fabriksfönster, roterar på den enorma vridscenen medan strålkastarna kastar effektfullt ljus. Obevekligt snurrande pariserhjul signalerar nöjen utan slut. I denna scenografi får vi en underbar scenshow av svart, vitt och glitter. Inledningen till James Bond-filmen "Spectre" är en populärkulturell referens jag kommer att tänka på när det flera meter höga skelettet gör entré i slutet av den andra akten, på Floras maskeradfest. Man öser på med den mexikanska inspirationskällan Dia de los muertos. 

Och så den rödhåriga Violetta mitt i detta. En koloratursopran att dö för. När kören och hela ensemblen sjunger rakt ut mot publiken kan man verkligen inte begära en mer maxad Verdi-upplevelse. Möjligen en mer berörande. Men inte en häftigare. Och det måste man tacka Rafael Payare och Malmö Operaorkester och kör för. Från svagaste pianissimi till makalösa fortefortissimi. Helt enkelt dödsbra.

 

Opera

La Traviata

Av Giuseppe Verdi (musik)

Libretto Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas roman Kameliadamen

Dirigent Rafael Payare/Jakob Hultberg/Wolfgang Wengenroth

Regi Olivier Py

Scenografi och kostym Pierre Andre Weitz

Ljus Bertrand Killy

Koreografi Daniel Izzo

Malmö opera

Speltid 2.45 t.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!