Violetta bländar på patriarkatets charkdisk

RECENSION. Sopranen Ida Falk Winland behöver inte mycket mer än en stol och ett bord och sin röst för att bli Violetta på Kungliga Operan. Förutom att hon behärskar den här stora och svåra sopranrollens koloraturer, dramatiska utbrott och lyriska finlir är hon omöjlig att slita ögonen ifrån med sin akuta spelstil. Som en ambulans far hon fram genom hela operan med blåljusen påslagna, ända tills de slocknar, i sista aktens dödsscen. 

Detta är svårt att matcha, men tenoren Bror Magnus Tødenes har en så naturlig och fri röst att tankarna går till en annan sångare som man bara kunde luta sig tillbaka och njuta av – Jussi Björling. Alfredo är annars en rätt otacksam roll. Han utvecklas inte tillnärmelsevis så mycket som Violetta. Men den Alfredo som blir kär i Violetta har i Ellen Lamms regi blivit en kille med ganska dåligt självförtroende och lite för starka band till pappan. Och det är en ingång till rollen som fungerar bra som förklaringsmodell till hans ryggradslösa beteende i operans andra halva. Tødenes är fin i sin vilsenhet. 

En så naturlig och fri röst att tankarna går till Jussi Björling.

Regissören Ellen Lamm och scenografen Magdalena Åberg placerar handlingen i den sorts anatomiska teatrar som var vanlig på universiteten förr i tiden. Eller i äldre tiders rättssal, där åskådarna hade utmärkt sikt där de blickade ner mot de anklagade. I det här fallet är det alltså Violetta, den så kallade vilseförda ”la traviata” som står i centrum för allas blickfång. Hon är ljuset i guldlamé i en mörk manlig värld där man kan få en bit av hennes bländande sällskap, bara man kan betala. Publiken på operan fullbordar åskådarcirkeln som betalat för att få titta. Operakören, den fantastiska, fyller i och fyller ut.

Såklart kan bilden verka övertydlig. Vad är Violetta annat än ett mycket kostbart stycke kött. Ett objekt. På patriarkatets charkdisk. Men scenografen och kostymören Magdalena Åbergs stil är tyst och effektiv. När den anatomiska teatern hissas upp och scenen får rymd och badar i vitt är Violetta fri och kärleken existerar på hennes villkor. Det är hon som betalar. Hon som är subjektet. Allt är ljust. Tills verkligheten hinner i fatt henne genom Alfredos pappas besök. Han tänker rädda familjens heder och övertala Violetta att lämna Alfredo. 

Det här är och bör också vara den mest gripande scenen i Verdis opera från 1853 – den mellan Violetta och Alfredos pappa Germont (Karl-Magnus Fredriksson). Patriarken som borde bli hennes svärfar i stället ber henne avstå från sin son, för att skydda familjens heder. Det fina med den här scenen är att den gestaltar ett livets nollsummespel. Om en ska bli lycklig kommer någon annan människa bli olycklig. Och Violetta är dessutom döende i tuberkulos. Båda två brottas med sina känslor. Tunga tårar rinner längs mina kinder. Jag kan inte hjälpa det. 

Det fina med den här scenen är att den gestaltar livets nollsummespel.

Ingenting av det ovan beskrivna skulle greppa så hårt kring hjärtat utan Hovkapellet under ledning av den venezuelanske dirigenten Domingo Hindoyan. Orkestern lät visserligen enastående förra året också, i Verdis ”Rigoletto”. Men det kräver en särskild dirigentförmåga att hålla ihop verkets långa dynamiska båge. Trots ideliga avbrott för applåder. För detta sammanhållna måste man också tacka regin och det sceniska konceptets koncentration. Trots att tiden går och handlingen förflyttas mellan Paris och landsbygd är vi kvar i samma gastkramande situation. En ensam människa på en scen och en cirkel av människor runt henne fulla av begär, om så bara för att få njuta och gråta en stund. Ida Falk Winland står pall för allt detta. Och mer därtill.

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

Lyssna på podcasten Lunch med Montelius 

Är litteraturmannen utrotningshotad?

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.