Vi blir aldrig mera barnen i solskenet

RECENSION. När Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller återvänder till Malmös scen är det med en dubbelföreställning – två korta operor, var och en cirka timmen lång, ges tillsammans under namnet ”Systrarna”. Under 1990-talet var de båda stadens stora glittrande scenpar, han teaterchef och regissör, hon gudabenådad scenograf. Och det är bara att konstatera att de fortfarande skapar magi tillsammans. 

Giacomo Puccinis ”Syster Angelica” och Catharina Backmans nyskrivna ”På andra sidan havet” (med libretto av Maria Sundqvist) presenteras med raffinerad enkelhet och stora känslor. Båda handlar om att slitas bort ifrån någon som varit tätt inpå – ett nyfött barn i det ena fallet, en ”mjölksyster” (någon som ammats av samma bröst) i det andra. Men om döden framstår som en befriare i ”Syster Angelica” är den bara en manifestation av hopplöshet i ”På andra sidan havet”. 

Alla ligger till slut döda på scengolvet. Det talas om kriget i salongen på vägen ut, och nog är det en otäckt träffande tillfällighet att ”På andra sidan havet”, där fadern heter Ivan och tvingas ut i krig, spelas samtidigt som ett faktiskt krig rasar på andra sidan havet.

...glada de tre dagar om året då solen med gyllene strålar lyser in i klostret.

Grått är den dominerande färgen i de båda föreställningarna, flankerad av svart och vitt. Det vita inslaget är starkt med alla nunnedräkter i ”Syster Angelica”; i ”På andra sidan havet” har det krympt för att till sist vara icke-existerande. Enkla grå murväggar som roterar på vridscenen är enda scenuppbyggnaden. I ”Syster Angelica” är det i stället en grå enda vägg som täcker i princip hela scenen. 

Nunnorna sitter på bänkar vid väggen, glada de tre dagar om året då solen med gyllene strålar lyser in i klostret. Regin är ganska återhållen här, närmast enformig. Men nog läggs det till lite Holmska grepp, som när olydig nunna bestraffas med sparkar. Och när Angelica, vars roll görs av Elin Rombo med en röst som nästan vibrerar av smärta, verkligen sjunger ut är det svårt att inte drabbas av musikens skönhet.

En körsång som i sin styrka och flerstämmighet får mig att tänka på georgisk och bulgarisk tradition.

Med ”På andra sidan havet” kommer disharmonierna och rörelsen. Detta är en kväll av såväl likheter som kontraster. Det är djärvt att spela en melodisk Puccini vid sidan av ett nutida stycke. Men dirigenten Patrik Ringborg får det att hänga samman framför operans orkester. Skapar en båge. För Backmans musik äger också sin skönhet, och sina melodiska inslag med ett böljande piano och en körsång som i sin styrka och flerstämmighet får mig att tänka på georgisk och bulgarisk tradition. 

Sångmässigt är kvällen framför allt Elin Rombos, men Anna Larsson i rollerna furstinnan respektive modern imponerar också . 

I den novell av Birgitta Trotzig som ligger till grund för librettot och operan är det ryska revolutionen som är det våldsamma mänskliga förfall alla slutligen faller offer för. Men den skildras med en sådan abstraktion att det går att föreställa sig vilken situation av samhälleligt sönderfall som helst. 

Framför allt gestaltas en situation av oåterkallelig förlust av ett tillstånd av fullhet och glädje. Modern till de båda flickorna, den ena framfödd av henne, den andra upphittad, adopterar efter påtryckningar bort det barn hon fött, Siri, för att ge henne materiella fördelar. Med ens blir hon varse främmande och obehagliga egenskaper hos den flicka som blir kvar, Iris. Innan var de som ”två sidor av samma under”. ”Jag blir aldrig mer barnet i solskenet”, sjunger den ena systern. 

Det gäller för oss alla. Tiden förstör, sliter sönder. 

Av Charlotte Wiberg

Charlotte Wiberg är kritiker på Expressens kultursida

Lunch med Montelius: ”Utan hänsyn”

KULTURPODD. Så känns det att vara med i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Så hanterade Annika Hallin sin förekomst i Lars Noréns dagböcker. Dessutom – kända personers oväntade cv.