Verket får mig att tänka på ukrainska Babij Jar

RECENSION. Stort. Stort är rummet, stora penseldragen. Med ”Vanmakt” fångar Alexander Ekman in det översvämmande stora in i en sluten black box. Han har väckt uppmärksamhet och jubel med sina omfattande, fantasifulla koreografiska verk för operahusens scener i Stockholm, Oslo och Paris. Stora ensembler, högt i tak, vida golv. 

Så nog passar en av de stora fönsterlösa utställningshallarna hos Artipelag perfekt. 1200 kvadratmeter för att vara exakt. De fyra, höga väggarna oräknade, där filmbilder väller över betraktaren i en aldrig sinande ström. Ett stipendium från Micael Bindefeld till Alexander Ekman har möjliggjort verket ”Vanmakt” till minne av Förintelsen. 

Dessa dagar då kriget i Ukraina sipprar in i tanke, känsla och fruktan, kommer jag att tänka på Babij Jar, ett av Förintelsens många illdåd, som fått en särskild och symbolisk klang. Babij Jar ligger i utkanten av Kiev. Nära 34 000 barn, kvinnor och män sköts av nazisterna och begravdes i en ravin 1942 i en av de största massakrerna av judar under andra världskriget.

”Över Babij Jar står inga minnesmärken. Stelt reser sig branten, som en grovt tecknad gravskrift. Jag ryser…” skrev Jevgenij Jevtusjenko i sin ofta citerade dikt, som sedan också lämnat spår i Sjostakovitjs 13:e symfoni. 

De sköts i stället på plats vid kanten till massgravar, som sedan doldes.

Den judiska befolkningen i Ukraina är alltjämt en av Europas största. Under andra världskriget deporterades inte Ukrainas judar i första hand, eftersom tågförbindelserna inte fungerade över östfronten till förintelselägren. De sköts i stället på plats vid kanten till massgravar, som sedan doldes. Europa, nog hör Ukraina dit, slagfältens Europa. 

Alexander Ekmans ”Vanmakt” har dock inga adresslappar. Den vidgar alla perspektiv när filmbilderna som omsluter oss böljar från ringlande folkdansare, paraderande soldater, planerande officerare till närbilder där kaffebönor motståndslöst mals ner i en stor kvarn, där ärter grupperas och sorteras efter färg. Samtidigt skapar ljussättningen spelytor för de fem aktörerna som vandrar eller flyttar stora bord, tar plats i höga domarstolar.

Mikael Karlsson, som skapat musiken till så gott som alla Ekmans koreografier, har även nu byggt stora sjok av klanger, nära filmmusikens domäner. Stort, det också. Och ändå: den mänskliga nivån finns där när aktörerna vänligt säger: häng på! Så går vi, alla som vill, efter dem. Traskar runt och tänker - ska jag gå med? Ska jag titta på? Men det är trevligt att gå och snart är alla i rörelse. Följsamt, anpassat, hur tänker vi? Jag? 

Två timmar är långt, men man kan gå ut och komma tillbaka. Vi fastnar, naglade i bildflödet, leken med ljussättningen, den lätta jorddoften från en lång sträng jord. Där begravs två män, fingrarna som skymtar. Deras medspelare krattar över, döljer.  

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.